I debatten med ALT:s rektor UIrik Josefsson, om huruvida pingströrelsen ska politiseras eller inte, har jag inte vänt mig mot tanken att evangeliet har synbara både politiska, sociala och konsekvenser. Däremot har jag vänt mig mot tanken att pingströrelsen skulle politiseras.
Det har alltid funnits en fara i att göra politik av evangeliet. Redan på Jesu tid växte rörelser fram som ville förverkliga Guds rike i egen kraft: seloterna, till och med med vapenmakt, sadducéerna med ett politiskt program.
Jesus däremot vände sig hela tiden mot dessa självfrälsningsförsök genom att hävda att Guds rike är invärtes i eder (Luk 17:21).
Detta förstod den både i Paris och Basel verksamme professorn Oscar Cullman (1902–1999), som i sin bok Jésus et les révolutionnaries de son temps (Jesus och hans tids revolutionärer) hävdade att Jesus inte associerade sig med någon av sin samtids politiska rörelser men ändå stod för en än större revolution än sin samtids politiker – den av människans inre.
Cullman pekar på att Jesus och den ursprungliga kristendomen inte krävde till exempel slaveriets upphävande men ändrade slaveriets förtryckande karaktär. Paulus förstod detta. I brevet till slavägaren Filemon, vars slav Onesimus rymt men i mötet med Paulus blivit frälst och sändes tillbaka till slavägaren, skickade Paulus med en viktig uppmaning till Filemon: att inte betrakta Onesimus som en slav men som en äkta broder i Kristus – ja, som vore det Paulus själv.
Jesus däremot vände sig hela tiden mot dessa självfrälsningsförsök genom att hävda att Guds rike är invärtes i eder.
— Samuel Svensson
Det hindrar inte att evangeliet fick politiska konsekvenser, som då kväkarpredikanten William Wilberforce (1759–1833) i det brittiska underhuset från sin ungdom till sin död kämpade för slaveriets upphörande. Han var en av de främsta krafterna till att slaveriet upphävdes i det brittiska samväldet och globalt genom Wienkongressen 1815.
Det har under tidens gång gjorts många försök att politisera Guds rike. I modern tid har den så kallade befrielserörelsen, som uppstod på katolsk grund, velat erbjuda ett alternativ.
Med mitt exempel från den norske forskaren Sturla Stålsetts rapport När de fattiga blir pingstvänner i Norsk teologisk tidskrift 1995 ville jag aktualisera hans upptäckt av att den katolskt inspirerade befrielseteologins politisering av evangeliet inte hade de fattigas öron i Sydamerika. De vände sig däremot till pingströrelsen. Mellan 1981 och 1987 fördubblades de protestantiska (läs de pingstkarismatiska) samfunden sitt medlemstal till omkring 50 miljoner.
Stålsett hävdar att det är alldeles för enkelt att avfärda de latinamerikanska pingstvännerna som reaktionära. Rörelsen är i första hand karismatisk. Den leds av Anden som ger profetior och extatiska gudstjänstfenomen. Den är vidare fundamentalistisk. Den är folklig och rör sig från det kollektiva till det individuella, från det auktoritära och hierarkiska till allas deltagande till det personliga.
Den uppmanade till att förändra sitt eget liv och inte hela samhället (Is Latin America Turning Protestant?, Stoll 1990:314). Från det institutionella och organiserade, till det frivilliga och spontana. Från det politiska till det kulturella, från centrum till periferin.
Det var enklare att försöka få ordning på sin egen livsföring än på hela samhället. Vilket i sin tur påverkar samhället.
Pingströrelsen ger människorna en tillhörighet i ett nätverk där alla har en röst, därför att Anden är given till alla. De evangeliska församlingarna har vidare blivit viktiga fristäder och redskap för att överleva (Stoll 1990:72 ft). Framför allt erbjuder pingstvännerna inte en ny lära om Gud, men en ny erfarenhet. Förmedling genom institutioner, prästerskap eller liknande är inte nödvändig.
De har vidare en världsbild som inkluderar övernaturliga fenomen. Också kyrkostrukturen är spontan. Ingen behöver fråga någon annan om man får starta en ny församling, vidare en stark tro på Guds kraft att evangelisera. Vidare förkunnar pingströrelsen ett enkelt budskap: “Bara Kristus frälsar!”
I en tid av uppbrott från gamla lojalitetsband erbjuder pingstförsamlingen ett alternativ till de fattigas behov av tillhörighet, helhet, helbrägdagörelse och hopp.
När Martin Luther skulle värdera de olika böcker som skulle ingå i Nya testamentet hade han en tumregel: “Was Christum treibt” (Vad driver Kristus).
Jag skulle vilja göra en liknande utvärdering av de auktoriteter som nämns i debatten om pingströrelsens politisering för att vinna trovärdighet: Vilka aktualiserar Anden och Andens roll?
Det Sturla Stålsett visat genom sin forskning ger råg i ryggen att stå fast vid tron på att Anden kommer att skapa sådan trovärdighet genom förvandlade liv som skapar nya livsförutsättningar att politiseringsförsök av pingströrelsen blir överflödiga.