I samband med den livliga debatt om brudöverlämnande som pågår i vårt land efter inlämnandet av Motion 2024:24 till kyrkomötet vill jag göra en jämförelse med den anglosaxiska världen, i detta fall the Church of England.
Under åtta års tid hade jag förmånen att tjänstgöra som präst i norra England på basis av Borgåöverenskommelsen. Jag var vigselpräst åt många engelska brudpar under denna tid. Och vissa brudar överlämnades, ”gavs iväg”, inte enbart för första gången i sitt liv utan även för andra och kanske tredje gången.
Who gives this woman to be married to this man?
Frågan ovan om vem som överlämnar denna kvinna till att bli gift med denne man finns i den anglikanska vigselordningen i the Book of Common Prayer (BCP) från 1600-talet. Brudens far eller någon annan person som lett fram bruden till altaret förväntas då svara: ”I do”.
Detta sker efter att brudgummen har svarat ”ja” på frågan om han vill älska henne, trösta henne, ära henne och vara henne trogen och bruden har svarat ”ja” på frågan om hon vill vara honom lydig, tjäna honom, älska och ära honom och vara honom trogen. Efter brudöverlämnandet avger mannen vigsellöftet att älska och ta hand om henne tills döden skiljer dem åt och bruden lovar att älska, ta hand om och lyda honom tills döden skiljer dem åt.
En omyndig person kan ju inte ingå ett juridiskt bindande avtal. Och en vigsel är ju ett juridiskt bindande avtal.
— Lisbet Magnusson
I the Alternative Service Book (ASB) från 1980 står det att brudöverlämnandet är valfritt. Om bruden inte överlämnas (is given away) av sin far, kan detta göras av en annan medlem av familjen, eller av en vän som representerar familjen.
Där finns två olika formuleringar av vigsellöften som brudparet kan välja mellan. Det första alternativet har ett mer moderniserat språk där inget löfte om lydnad från brudens sida förekommer. Det andra är ålderdomligt och liknar formuleringarna i BCP från 1600-talet och brudgummen lovar bland annat att dyrka (worship) bruden och bruden lovar att lyda (obey) brudgummen.
I samband med millennieskiftet införde the Church of England en ny gudstjänstliturgi där även vigselordningen var förändrad. Där står inget om brudöverlämnande. Inte heller något om att brudens far (som i BCP och ASB) kan ge prästen brudens hand så att denne i sin tur kan överlämna den till brudgummen innan vigsellöftena avges. I den nya vigselordningen är det brudparet själva som räcker varandra händerna. Fortfarande finns de två alternativa formuleringarna av vigsellöften kvar.
I boken Marriage – A practical guide to the new services utgiven av Church House Publishing and Praxis år 2000 står det att brudparet kan om de vill gå in tillsammans. Enligt texten i boken skulle detta för många vara något nytt men välkommet alternativ. Särskilt när vigseln är en bekräftelse på en redan existerande relation.
[ Brudöverlämning – ett medeltida otyg eller en ofarlig romantisk gest? ]
Jämlikheten när brudparet går in är också en attraktiv handling vilken avspeglar jämställdheten i det som senare sägs i vigselgudstjänsten. The Church of England har i denna skrift även försökt modernisera orden i samband med brudöverlämnandet för de brudpar som fortfarande vill behålla den gamla traditionen. Familjen följer bruden till hennes vigsel snarare än att ”överlämna henne som en handelsvara”.
The Church of England har alltså på nationell nivå försökt främja jämställdhet mellan män och kvinnor, också i vigselordningen.
Frågan till oss i Svenska kyrkan och Sveriges frikyrkor är om vi nu vill vrida klockan tillbaka och praktisera något som är i strid med en nutida syn på kvinnors ställning i samhälle och familj?
När jag arbetade i the Church of England hade det varit taktlöst av mig om jag som utländsk präst hade försökt sätta mig över deras kultur och traditioner. Jag nöjde mig med att informera brudpar om att brudöverlämnande inte var något obligatoriskt och efter år 2000 kunde jag hänvisa till the Church of Englands egen publikation som jag nämnt här ovan. Min förhoppning kunde bara vara att detta skulle inspirera folk att tänka i nya banor och att detta så småningom skulle generera en förändring.
Efter att jag återvände till Sverige och Svenska kyrkan är det med sorg jag har sett att traditionen med brudöverlämnande även börjat vinna insteg här. Många gånger tror jag det handlar om att bruden vill spela huvudrollen i ”sitt bröllop”, få vara prinsessa för en dag.
[ Brudöverlämning – så tycker kyrkopolitikerna ]
Även i vigselsamtal märker jag ibland att mannen nästan reduceras till en statistroll i ”hennes show” och jag strävar alltid i vigselsamtalen efter att involvera båda på lika villkor. Jag menar att en vigsel handlar om tvåsamhet, något som brud och brudgum gör tillsammans. Det är deras dag. Inte enbart hennes eller pappas.
Jag kan förstå att seden med brudöverlämnande var relevant under den tid då kvinnor var omyndiga. En omyndig person kan ju inte ingå ett juridiskt bindande avtal. Och en vigsel är ju ett juridiskt bindande avtal. Därför var det självklart att detta avtal ingicks mellan två män, pappa förmyndare och maken, den nya förmyndaren.
Jag är tacksam för mina år i the Church of England, en kyrka och ett land som jag älskar. Och jag har tagit med mig goda erfarenheter och traditioner därifrån. Men jag har valt att följa aposteln Paulus uppmaning att pröva allt men behålla det goda.
