Sverige har länge varit känt som ett land som värnar om barns rättigheter. Genom att underteckna FN:s barnkonvention har vi förbundit oss att skydda varje barns rätt till trygghet, utbildning och utveckling. Trots detta bevittnar vi i dag en skrämmande utveckling där barn så unga som 12–15 år rekryteras och utnyttjas av kriminella nätverk – inte bara i Sverige, utan även på beställning från kriminella toppar i vårt grannland Danmark.
Hur kan detta tillåtas ske i ett land som skrivit under barnkonventionen? Är vårt åtagande enbart ett spel för gallerierna, en fasad för att imponera på omvärlden?
Barnkonventionen är tydlig. Artikel 19 fastställer att staten är skyldig att skydda barn från alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada, misshandel eller utnyttjande. Artikel 32 förbjuder att barn utnyttjas i farligt arbete, och artikel 38 uttryckligen förbjuder användning av barn i väpnade konflikter. När barn används som torpeder i kriminella gäng är detta inget annat än en form av inhemsk väpnad konflikt.
Trots dessa klara riktlinjer ser vi hur barn i Sverige rekryteras av kriminella nätverk och dras in i en värld av våld och brott. Var är det samhällsansvar som barnkonventionen förpliktar oss att upprätthålla?
Medan barn som borde skyddas enligt lagen kastas in i en brutal verklighet som förstör deras framtid fortsätter vi att förfasas över att barn skjuter och spränger och dras in kriminalitet – men var är handlingskraften? Kräver inte situationen akuta åtgärder, nationell samling, att vi hellre provar oss fram än funderar för länge på vad som är bästa sättet att komma åt problemen?
Om vi förhindrar att barn dras in i kriminalitet räddar vi inte bara deras liv – vi slår också hårt mot den organiserade brottsligheten i vårt land.
— Sudhagar Raghupathy
Barnkonventionen förpliktigar inte enbart staten, utan också varje hem och varje skola har en central roll i att skydda barnen. Artikel 28 och 29 talar om barnens rätt till utbildning och den viktiga roll utbildningen har i att utveckla barnets potential och respekt för mänskliga rättigheter.
Men för att hem och skola ska kunna fullgöra sin skyddande funktion krävs det att staten erbjuder det stöd och de resurser som behövs. Sverige är i världsklass med satsa pengar på de ungas utbildning, framtid och välmående, men i den nationella krissituation med gängvåld vi just nu befinner oss måste vi verkligen tänka om och tänka nytt.
I dag saknar många föräldrar och lärare den kunskap som krävs för att förebygga och identifiera tecknen på att barn dras in i kriminalitet. Om vi verkligen vill skydda våra barn måste vi säkerställa att alla vuxna i deras närhet – från föräldrar till lärare och fritidspersonal – har insikt i de faror som hotar och har de verktyg som behövs för att motverka dessa.
För att vända denna farliga trend måste Sverige omedelbart införa obligatoriska nationella utbildningar och kurser för föräldrar, vårdnadshavare, lärare och andra som arbetar med barn. Dessa utbildningar bör anpassas till olika språkliga och kulturella bakgrunder för att säkerställa att alla förstår sitt ansvar och hur de kan bidra till att skydda barnen.
Vi har inte råd med passivitet eller saktfärdighet från politiker. Genom att utrusta våra hem och skolor med rätt kunskap och verktyg, där olika föräldragrupper och andra vuxengrupper som från olika bakgrunder i vårt samhälle kommer samman, utbildas tillsammans och samarbetar, kan vi bygga ett mycket starkt, integrerat och hållbart samhälle. Om vi förhindrar att barn dras in i kriminalitet räddar vi inte bara deras liv – vi slår också hårt mot den organiserade brottsligheten i vårt land.
Nu är det hög tid att vi lever upp till våra åtaganden enligt barnkonventionen och skyddar våra barn från den mörka framtid som hotar dem.
Om vi inte agerar nu, kommer vi att stå inför en generation som frågar oss: ”Ni hade makten att agera, men ni lät oss falla. Varför?” Låt oss inte vänta tills det är för sent – vi måste agera nu, för våra barns skull och för samhällets framtid.
[ Frälsningen bryter gängvåldet i Colombia: ”Men i Sverige ses det inte som politiskt korrekt” ]
