Hur ska man bedöma och utvärdera effekten av stora kampanjer? Dagen tog i en artikel upp ett konkret exempel, “Det finns hopp”, som Sebastian Stakset startade för fem år sedan. Det efter att själv ha lämnat ett destruktivt liv och blivit kristen – och verkligen fått en ofattbar nystart på livet. Här talar vi om livsförvandling!
Jag vet själv vad stora möten kan betyda. Sommaren 1987 följde jag med min vän Fredric Lindeskär till Nyhemsveckans stora konferens. Vad jag inte hade den blekaste aning om då, var att mitt liv för alltid skulle förändras. Jag hade haft som livsplan att bli företagare som min far, och spela rock. Men så hände det där som jag aldrig kunnat förbereda mig för.
Mats Kärnerud, som då var pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, predikade på kvällsmötet på ett sätt som berörde mig på djupet. Så när inbjudan till förbön kom gick jag som 17-åring fram. Där mötte mig en förebedjare. Han lade sin hand på min axel och började be. På ett dramatiskt sätt stannade han till mitt i bönen och sade: “Jag får en profetisk hälsning till dig.”
Den hälsningen som han gav mig styrde om hela mitt liv. Det var som att Gud kallade på mig. En tanke jag aldrig tänkt förut. Det skulle leda till fem år av teologiska studier. Och nu har jag varit pastor i trettio år i pingströrelsen.
Vad hade hänt om jag inte hade varit med på det där kvällsmötet med tusentals människor i tältet på Nyhem? Hade jag jobbat med något företag i Stockholm istället? Hade jag ägnat mig åt musiken eller studerat något annat på universitet eller högskola? Jag vet inte. Jag kan bara vittna om att ett enda gudsmöte – en enda profetisk hälsning – kan förändra en människas hela livsinriktning.
Jag menar att själva händelsen som “Det finns hopp” är, i sig är viktig i ett av världens mest sekulariserade länder.
— Sam Wohlin
Sedan de dagarna har Gud varit min passion och jag har försökt att dela evangeliet med andra människor på de platser vi har bott och genom de församlingar jag fått tjäna. Men jag har också fått förmånen att predika i många olika länder genom kyrkans mission, och vi har gjort sociala insatser.
Det är ganska många människor som jag har sett döpas sedan jag på allvar steg in i trons värld. Tänk om jag hade missat allt detta! Det hade för mig varit en tragedi!
I Värmland har vi precis avslutat en “Det finns hopp”-kampanj med Sebastian Stakset, Flavia Perez, Betz Assefa, Truls Petter Andersen och ett stort lovsångsband. Vi hyrde friluftsteatern i Karlstad och den blev nästan fullsatt både fredag och lördagkväll. Det måste ha varit länge sedan så många människor samlades för att höra evangeliet i Karlstad.
Det var en fröjd att så många olika människor fick höra vittnesbörden om upprättelse och frälsning. Att det faktiskt finns hopp, även om man lever i kriminalitet, våld, droger och dysfynktionella familjer.
Ja, vad händer när nästan tusen människor får höra evangeliet? Det är helt omöjligt att veta. Torbjörn Freij tog upp frågan i sin artikel och menade att man behöver vidga perspektivet från enbart kampanjstatistik om man ska göra en fullständig utvärdering. Jag tyckte att Dagens utvärdering kändes alldeles för tunn eftersom den utgick från händelser precis före pandemin - då tappade väl nästan alla kyrkor i Sverige folk?
[ Läs tidigare inlägg | Torbjörn Freij: Perspektivet måste vidgas när en kampanj ska utvärderas ]
Självklart måste vi självkritiskt fundera på seriös uppföljning om någon vill bli kristen. Det är naturligtvis också en stor skillnad när det är någon vi känner som kommer till tro än om det är helt okända nya människor. Ändå kan ingen av oss svara på vad som händer i djupet av hjärtat på alla människor.
Det var ingen som visste vad som skulle hända med mig den där sommarkvällen 1987, inte heller vad mitt liv i kyrkans tjänst skulle leda till. Jag menar att själva händelsen som “Det finns hopp” är, i sig är viktig i ett av världens mest sekulariserade länder. Och man kan ställa sig frågor som:
- Hur mycket betyder det för en stad att tusentals människor får höra evangeliet?
- Hur många kristna får en rejäl uppmuntran av att vara med och lyssna till vittnesbörden om upprättelse och frälsning?
- Vad blir konsekvensen av att människor kanske upplever en kallelse att själva predika evangeliet?
- Vad betyder det för kyrkornas enhet med ett gemensamt förberedelsearbete?
- Hur blir resultatet om kyrkorna gör ett riktigt bra uppföljningsarbete?
- En analys måste göras på så många fler sätt än att bara räkna statistik från kort. Det är ju faktiskt kyrkans uppdrag att ge evangeliet till världen.
[ De gatuevangeliserar varje vecka:”Något händer även med mig” ]
Jag själv har lyssnat med tårar i ögonen på Flavia, Sebastian, Betz och Truls vittnesbörd sista helgen i augusti i Karlstad. Jag vet vilka flera är som bestämde sig för att bli kristna, så vi kommer inte att ha lika svårt med uppföljning eftersom det inte är någon pandemi nu. Dessutom kände vi som sagt ganska många av dem som kom till tro denna helg.
Jag gissar att ingen av oss tycker att det är bättre att vi inte försöker nå nya människor med evangeliet. Eller isolerar oss i introvert kyrklig verksamhet, eller bara rullar på i gamla hjulspår. Nej, låt oss i stället ta massor av initiativ – kampanjer, Alphakurser, konfirmation, diakoni och mission.
Vi måste, som pastorn John Hedlund sade en gång, bryta fromhetsvallen!
[ Redaktionschefen svarar: Viktigt samtal om Det finns hopp-kampanjerna ]
