Åke Bonnier, sedan i lördags biskop emeritus, skriver i Dagen (13/9) ett slags avskedsbrev där han delar med sig av sina viktigaste insikter under åren som präst i Svenska kyrkan och de senaste tolv åren som biskop i Skara stift.
Några punkter som han för fram som viktiga för kyrkans liv kan även jag skriva under på, som fördjupning i systematisk teologi och vikten av “präster som både vill och kan ‘dyka ned’ i grundtexten och upptäcka nya djup för att sedan på ett pedagogiskt sätt öppna upp texten för den gudstjänstfirande församlingen”. Amen till det! Mer textutläggande predikan åt folket.
Däremot väcker det han skriver om betydelsen av religionsdialog frågor. På ett plan är förstås religionsdialog något positivt. Rätt använd rätar den ut frågetecken om olika religioner och fördomar och missförstånd om andra trosutövare blir undanröjda. Faktiska skillnader mellan trossystem förklaras och det blir lättare att ta varandras sanningsanspråk på allvar.
På senare tid har det dock blivit vanligt att från olika sammanhang tona ner skillnaderna och hävda att olika religioners gudsbilder kompletterar snarare än utmanar varandra. Lite som olika delar av en större och vackrare mosaik, en hållning som Bonnier verkar förorda.
Det går inte att komma undan; alla människors gudsbilder kan inte vara sanna samtidigt. Vi måste ta ställning.
— Jacob Rudenstrand
Redan 2016 invände han till exempel mot behovet av frälsning genom tron på Jesus och menade att Gud öppnar en väg även genom andra religioner:
“Om man menar att inkarnationen såsom de kristna förstår den utesluter alla andra vägar till Gud betyder det att Kyrkan har en stor och nästan omöjlig uppgift att undervisa och omvända så många som möjligt till den enda sanna läran och därmed den enda sanna gudsrelationen […] Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.”
Jesus må ha uppstått från de döda men att tron på honom skulle vara avgörande för frälsning är ändå för exkluderande. Eller som Bonnier skriver i sin senaste text: Alla människor är “syskon som har samma Gud” med “olika förståelser av den ende Guden”. Men det är att lägga undan kritiskt tänkande och blunda för faktiska skillnader, något som i längden är förödande för den kristna kyrkan.
Givetvis är alla människor syskon med avseende på ursprung, vi är alla skapade till Guds avbild. Men att våra gudsbilder kompletterar varandra är en logisk omöjlighet. Exempelvis tror hinduer och buddhister inte på en personlig Gud. Och den gudsförståelse som ateisten Richard Dawkins beskriver (men inte bekänner) som en “hämndlysten, blodtörstig etnisk rensare” stämmer knappast med Bonniers egen förståelse.
[ Läs tidigare inlägg | Åke Bonnier: Vi hör samman över religionsgränser: Vi är syskon med samma Gud ]
Judar, muslimer och kristna har givetvis det gemensamt att vi tror på en personlig Gud som skapat universum, som uppenbarat sin vilja genom historien och som håller människan ansvarig för sina handlingar. Samtidigt förhåller sig judendom, islam och kristendom helt olika till den historiska personen Jesus från Nasaret. Vi framför motsägande påståenden om honom:
- Judendom: Jesus var bara en människa. Han dog och uppstod inte.
- Islam: Jesus var profet men bara en människa. Han dog inte på korset och uppväcktes inte från de döda.
- Kristen tro: Jesus är fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Han dog för våra synder på korset och uppväcktes fysiskt från de döda. Så uppfylldes Guds frälsningsplan för mänskligheten.
Här ställs den typ av religionsdialog som Bonnier förordar inför ett ofrånkomligt val. Det går inte att komma undan; alla människors gudsbilder kan inte vara sanna samtidigt. Vi måste ta ställning. Eller gjorde Petrus och de första kristna ett misstag när de inför de styrande predikade att “Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12)?
Var Paulus onödigt snäv när han i det mångreligiösa romarriket uppmanade hedningarna att omvända sig “från dessa maktlösa avgudar till den levande Guden” (Apg 14:15)? Skulle de första kristna hellre ha predikat ett mer icke-exkluderande budskap att var och en blir salig på sin egen Zeus- och Artemistro – de är ju ändå bara “olika förståelser av den ende Guden”?
[ Berth Lindahl: En treprocentsspärr vore inget annat än kyrklig odemokrati ]
Biskopen skriver fint om det fantastiska uppdrag som Jesus gett sin kyrka: att fira gudstjänst, undervisa, utöva diakoni och mission. Men vad händer med evangeliets kallelse till människor från andra religioner att omvända sig om Jesus framställs endast som ett möjligt alternativ bland andra?
Reduceras inte Jesus då till en av många gudsuppenbarelser och inte som, med orden i den nicenska trosbekännelsen, “Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud”. Om vår religionsdialog innebär att det unika med Jesus tonas ner försvinner de goda nyheterna.
Synkretism och dialog som leder till att Kristus anses tala på ett likvärdigt sätt genom alla religioner och ideologier är “en skymf mot Kristus och evangeliet”, som Lausannedeklarationen, som i år firar 50 år, slår fast och fortsätter: “Jesus Kristus, som är den enda gudsmänniskan och som gav sig själv som den enda lösen för syndare, är den ende medlaren mellan Gud och människan. Det finns inget annat namn genom vilket vi kan bli frälsta.”
