Debatt

Hur får unga en tro som inte pyser ut likt en långsam punktering?

UNG TRO. De ungdomar som växer upp i hem där bönen är nära till hands, där föräldrarna bjuder in barnen att vara med när det handlar om engagemang i kyrkan eller insatser för medmänniskor – de står stadigare än de andra, skriver Erik Valier.

När jag för några år sedan undervisade en vecka på en av landets bibelskolor råkade det vara vittnesbördsvecka. Alla elever fick löpande berätta om sin väg till tro på Jesus. Av 25 elever var det endast två som uppgav att de innan bibelskolan hade en rotad tro som gått djupare än ungdomssamlingar och läger.

Samma två elever var också de enda som beskrev sina föräldrars ärliga och närvarande tro i vardagen som avgörande för att deras egen tro slagit rot redan under uppväxten. En tro som inte bara var sporadiskt injicerad med ungdomspastorns inspiration och uppumpad av kyrkans organiserade aktiviteter, för att sedan pysa ut likt en långsam punktering.

Resten av bibelskoleklassen menade att tron aldrig gått djupt, det lät mer som något i stil med: ”Vi gick till kyrkan men varken talade eller praktiserade tro hemma utöver att vi eventuellt bad aftonbön.”

Man bör kanske vara försiktig med vilka slutsatser man drar av denna enskilda observation, men om jag adderar mina år som ungdomspastor tycker jag att jag ser ett mönster framträda. De ungdomar som växer upp i hem där bönen är nära till hands, där föräldrarna bjuder in barnen att vara med när det handlar om engagemang i kyrkan eller insatser för medmänniskor – de ungdomarna står stadigare än de andra. Tron och trons gärningar har satt sig i kroppen på dem.

Ibland är det som om de tror att bristande kunskaper i teologi gör att de diskvalificeras från att vittna för sina egna barn. Detta är inget annat än en demonisk lögn.

—  Erik Valier

Missförstå mig inte, de är fortfarande tonåringar med allt vad det innebär. Men när det kommer till tron på Jesus då vet de att den är på riktigt och har sett vad en levande tro kan ha för förvandlande konsekvenser. Många andra av ungdomarna jag mött har, i kontrast till ovanstående, sakta formats till klassiska konsumenter där de serverats först barn- och sedan ungdomsverksamhet. ”Lärjungaskola utlagd på entreprenad”, om man vill vara lite provocerande.

Att barn och ungdomar endast exponeras för undervisning och samtal om tro i kyrkan tenderar att få tron att inte sätta sig på djupet. Självklart ska de unga formas och undervisas i kyrkans gemenskap. Men om vi som föräldrar tror att aftonböner och medsläpande till kyrkan kommer leda barnen till Jesus tror jag vi misstar oss, eller åtminstone tar en viss risk.

Ser vi hur Jesus ledde människor in i efterföljelse hittar vi föga förvånande det perfekta exemplet. De som levde nära honom fascinerades av hans liv och gärning i kombination med det han predikade. Trots att lärjungarna inte alltid förstod vad Jesus sa eller menade hade de blivit så impregnerade av hans liv att de var villiga att offra sina egna liv för att sprida hans namn.

Som ungdomspastor upplevde jag, mer än en gång, att föräldrar lade över ansvaret för deras tonåringars tro på mig – jag som hade en och en halv timme med dem per vecka (ihop med ett hundratal andra hormonstinna tonåringar). Det var som om vissa av dessa välmenande föräldrar trodde att deras enkla vardagstro var något uddlöst i jämförelse med fräcka ungdomsmöten. Det tror jag är fel!

När det gäller tonåringars väg till efterföljelse slår inget äkta vara på nära håll. Det är en sorg att konstatera att det verkar finnas ett svagt andligt självförtroende bland så många föräldrar uppvuxna på 1960- och 1970-talet i Sverige. Ibland är det som om de tror att bristande kunskaper i teologi gör att de diskvalificeras från att vittna för sina egna barn. Detta är inget annat än en demonisk lögn.

Mina föräldrar är inte några perfekta människor, men under min uppväxt bjöd de in mig att se en äkta tro som höll, trots att deras väg inte alltid var spikrak. Deras vardagstro påverkade mig. De läste Bibeln så att jag såg det, de bad när jag var i rummet och de bjöd ofta in mig att vara med om jag ville. Inte polerat, creddigt eller poserande. Snarare äkta, enkelt och ibland brustet – och det håller fortfarande.

Något som format mig enormt är gången då mitt åttaåriga jag satt hemma vid köksbordet med pappa. Jag märkte att något tyngde honom, han var tyst och lite frånvarande. När jag frågade vad det var, sa han att han hade en situation på jobbet som var svår att lösa. Sedan frågade han mig om jag ville be för honom.

I efterhand kan jag se att två saker skedde där vid furubordet. För det första normaliserade han bönen i vårt hem – den var inte skild från vardagen. För det andra validerande han min tro och mina böner som något äkta och betydelsefullt, min unga ålder till trots.

Att nästa generation vill ha äkthet och inte det perfekta är goda nyheter för oss föräldrar – det har vi nämligen möjlighet att visa dem. Det börjar dock alltid med vår egen efterföljelse och relationen med Jesus Kristus. Alla vi föräldrar som brottas med hur vi ska leda våra barn till Jesus – det är till honom vi ska gå med nöden för våra barn. Hans förvandlande kraft är starten på goda processer i våra familjer. Han vill använda oss i all vår fumlighet för att leda nästa generation närmare honom. En liten tro på en stor Gud räcker gott.

Låt äktheten bli kontaktytan både mot barnen och mot Jesus och låt det på så sätt bli en gemensam resa tillsammans med barnen.

Fler artiklar för dig