Det är alltid bra med repliker. Det ger utrymme för ytterligare argumentation. Men att som Håkan Widepalm (C) inleda med att hävda att jag far med osanning är knappast vackert. Att framhäva olika argument är en sak, en helt annan är att beskylla någon för att ljuga. Den debattekniken börjar tyvärr dyka upp alltmer, angrip personen, inte argumenten.
Det är riktigt att jag i kyrkostyrelsen har reserverat mig mot en spärr på tre procent till förmån för två. Inte därför att jag tycker att det är det bästa alternativet utan att det troligen är det möjliga alternativet. Jag instämde således här med nomineringsgruppen Posks reservation.
Både S och C har, som Widepalm skriver, motiverat den högre procentspärren med “att säkerställa en god representation i kyrkomötets olika utskott”. Men under mina femton år i kyrkomötet har detta inte varit ett problem, inte heller sedan kyrkomötet med 251 ledamöter fick sin nuvarande form 1983.
Det där med matematik är alltid svårt, men skillnaden mellan två procent och tre procent är inte liten. När jag tar fram räknestickan visar sig tre vara 50 procent mer än två – en i mina ögon stor skillnad. Så stor blir också skillnaden i utfallet. En treprocentig spärr skulle vid kyrkovalet 2021 ha medfört att 6,55 procent av de röstande, totalt 57 915, blivit utan representation. Vid en tvåprocentig spärr är det 3,47 procent.
Vill vi ha en kyrka där evangeliet om Jesus Kristus som Herre och frälsare är i centrum eller en av samhällsideologiska frågor styrd kyrka?
— Berth Löndahl
Till saken hör att två nomineringsgrupper ligger strax över tre procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan De Gröna fick 3,26 procent och min egen grupp Frimodig kyrka 3,47 procent. Risken är att båda grupperna utesluts från kyrkomötet. De grupper som vid valet 2021 tillsammans hade under 3,5 procent motsvarar 13,28 procent och 117 387 röster.
En grov skattning visar således att cirka 90 000, eller allt mellan cirka 58 000 och 117 000 röstande, riskerar att bli utan representation. Det är inte så få.
Det här är förstås trista räkneexempel för läsaren. Men de är inte desto mindre viktiga. För i grunden är min poäng en annan: nämligen att det är en tveksam kyrkosyn att införa en procentspärr. I kyrkan måste varje röst räknas trots alla våra olikheter. Det är inte bekvämt, det kan skava och vara besvärligt, men det är en variationens rikedom.
Vill vi ha en mångfaldens rikedom i Svenska kyrkan eller en partipolitiskt dominerad enhetlighet? Vill vi ha en kyrka där evangeliet om Jesus Kristus som Herre och frälsare är i centrum eller en av samhällsideologiska frågor styrd kyrka?
Vill vi ha en kyrka som är tydlig om att hennes Herre är Jesus Kristus, där Bibelns ord ligger till grund för hennes ställningstaganden, eller en kyrka som speglar samtidens ideologiska trender?
[ Läs tidigare inlägg | Håkan Widepalm: Mindre grupper bör inte få oproportionerlig påverkan i kyrkan ]
Vad är då det egentliga problemet med att nomineringsgruppen Centerpartiet ställer upp i kyrkovalet? Widepalms fråga till mig är viktig. Problemet är inte Centerpartiets partiprogram, problemet är att Centerpartiet som riksdagsparti bärs av en annan ideologi än kristen tro. Detta är utmärkt i staten. Men inte i kyrkan och det är inte förenligt med en allmänkyrklig kyrkosyn.
Den engelske författaren C.S. Lewis konstaterade att när någon säger sig vara kristen och socialist, kristen och liberal, kristen och konservativ, så tenderar det som står efter “och” att dominera över det kristna. Så är det med riksdagspartier i kyrkan. Det primära blir inte den kristna trons bekännelse utan ett partipolitiskt program – hur bra detta än är i samhället.
Trots att ingen annan kyrka i världen någonsin eller någonstans haft ett sådant system så försvarar Socialdemokraterna och Centerpartiet det. Och det är häpnadsväckande – en kyrklig odemokrati!
[ Läs tidigare inlägg | Berth Löndahl: En treprocentsspärr vore inget annat än kyrklig odemokrati ]
