Det är aldrig hopplöst och det går alltid att börja om (Jeremia 18:1-6).
Av bibelverserna om krukmakaren, som sammanfattas här ovan, förstår vi att Gud aldrig ger upp om en människa. Det borde inte ett samhälle som sätter människovärdet högt heller göra. Ändå verkar det som om myndigheterna ofta blundar för vad som händer med unga som börjat komma på glid.
Vården och behandlingen vid Statens institutionsstyrelses (Sis) ungdomshem är i dag inte tillräcklig, det är många överens om. Det blir särskilt tydligt vid planeringen av den fortsatta vården efter tiden på ett särskilt ungdomshem. Ansvaret vilar lika tungt på Sis som det gör på Socialnämnden i hemkommunen.
Att tvångsomhänderta barn och unga med en placering inom låst institutionsvård är en av de mest ingripande åtgärder som samhället kan vidta. Om barn och unga inte får den vård och behandling som är avsikten med placeringen ökar sannolikheten att de återfaller i kriminalitet, missbruk eller annat socialt nedbrytande beteende. Det riskerar i sin tur att medföra stora konsekvenser för såväl samhälle som den enskilda ungdomen.
Sis har i dag en ständig negativ kösituation och kan inte erbjuda en plats till alla ungdomar som behöver en. Vården vid de olika ungdomshemmen anpassas inte i tillräcklig utsträckning efter ungdomarnas skilda förutsättningar.
Om regeringens avsikt är att Sis ska vårda ungdomar som har omfattande psykiatriska problem och/eller behov av habiliterande insatser måste Sis ges förutsättningar som de i dag saknar. Till exempel genom ständig tillgång till psykiatrisk kompetens och personal med kompetens inom habilitering.
Positiva historier från ungdomarna och deras anhöriga om att planeringen och övergången har varit smärtfri är sällsynta.
— Per-Johan Fernström
I dagsläget kan Sis inte påverka vilka ungdomar som ska placeras eller när de ska skrivas ut, eftersom dessa beslut huvudsakligen fattas av förvaltningsrätten respektive socialtjänsten via socialnämnden. Dessutom saknas krav på att de som fattar beslut om tvångsvård ska ha kunskap om utsatta ungdomar och socialt arbete, med undantag för ungdomens socialsekreterare som själv är föredragande i beslutet.
Det allvarligaste problemet inträffar dock när en ungdom är färdig med vården och ska återvända till hemkommunen. Positiva historier från ungdomarna och deras anhöriga om att planeringen och övergången har varit smärtfri är sällsynta.
Det är uppenbart extremt svårt för samhället, representerat av socialtjänst, barnpsykiatri och skola, att tillsammans med ungdomen och de anhöriga utforma en realistisk vårdplan som möter de hinder som är en naturlig del i en livsresa.
I stället fortsätter vi göda de kriminella nätverken med nya soldater och en negativ rörelse förstärks utan att enkla insatser tas i bruk. Resultaten och återfallen förskräcker och det är tydligt att en förändring måste ske. Varför inte ta ett större stöd av samhällets ideella krafter?
Ofta behöver anknytningen mellan föräldrar och unga stärkas, och här kan en ideell organisation eller församling hjälpa till. Kanske upplevs relationen till en ideell organisation enklare och mer kravlös än om det är människor i myndighetsutövning som man ska relatera till? Till exempel kom Socialtjänsten i Stockholms stad Hässelby-Vällingby fram till att det var större chans att Frälsningsarmén skulle kunna nå fram till föräldrarna än om det var en statlig institution som höll i arbetet.
[ Lennarth Hambre: Fängelse för unga är inte särskilt svårt att ordna ]
Det viktigaste är inte vem som gör det, utan vilket resultatet blir. Om vi kan stärka ensamstående mödrar i deras föräldraskap, erbjuda nätverk och redskap för att få vardagen att fungera bättre kommer vi också att få se mindre trasiga barn växa upp. Och färre barn och unga dras in i kriminella nätverk eller missbruk.
Också samspelet kropp-själ-ande är oerhört viktigt och här har en församlingsnära verksamhet en stor verktygslåda och gedigen erfarenhet av att möta varje individ precis där den är med hela dess personliga vardagsverklighet. Jag önskar att myndigheterna ännu mer än i dag skulle se den tillgång som civilsamhället är för att stärka unga och deras familjer och vända en negativ utveckling i samhället.
Tänk om en summa motsvarande återvandringsbidraget på 350 000 kronor kunde användas för att bekosta nödvändiga insatser för varje ung person som lämnar Sis eller kriminalvården? Det skulle möjliggöra förändring på riktigt.
Staten skulle behöva ta ett utökat ansvar genom Sis och avsätta de ekonomiska medel som krävs för att bekosta den nödvändiga vården i hemmet. En vård som är förankrad i den stadsdel som ungdomen återvänder till och har ett mandat hos familjen som det offentliga saknar, men som ideella aktörer innehar. Detta förutsätter en kontinuerlig och effektiv samverkan mellan Sis, skolor, socialtjänst, sjukvård och civilsamhället i hemkommunen.
Alla får inte en enkel start i livet. Många hamnar fel. För att bryta destruktiva mönster krävs en nystart i en positiv och stödjande gemenskap präglad av tro, hopp och kärlek.
Varje människa är älskad och önskad av Gud, oersättlig med ett unikt värde (Psalm 139).
[ Pastorn: Jag tror att Gud vill göra stora saker på våra Sis-hem ]
