Motionen till kyrkomötet, Brudöverlämning vid vigsel, har skapat livlig debatt. Förslaget att kyrkomötet ska uppdra åt kyrkostyrelsen att ta fram riktlinjer som främjar jämställdhet vid vigslar och får bort bruket av brudöverlämning i Svenska kyrkan motiveras av att praktiserandet av brudöverlämning inte är förenligt med kyrkostyrelsens skrivelse 2024:5: Jämställdheten i Svenska kyrkan.
Alla borde läsa Motion 2024:24, likaså kyrkostyrelsens skrivelse 2024:5. Allt går att ladda ner på nätet, så det är lättåtkomligt material. Men när jag följt debatten har jag undrat hur många som verkligen har läst dessa skrivelser. Det har varit tyckande hit och dit och anklagelser om att motionärerna enbart skulle driva S-politik. Man kan dra slutsatsen att kritikerna menar att politik är fult och särskilt då S-politik.
För det första har vi det system vi har inom Svenska kyrkan med dess spelregler gällande beslut på riks- och lokalnivå. Huruvida politiska partier ska styra Svenska kyrkan är en helt annat fråga.
Alldeles oavsett: Den här frågan handlar verkligen inte enbart om S-politik. Alla präster tillhör inte S. Vi representerar olika åsikter när det gäller politik och eventuell partitillhörighet. De flesta kollegor i Svenska kyrkan som jag lärt känna under mina dryga trettio år som präst har varit emot seden med brudöverlämnande. Jag har inte hört en enda av mina kollegor uttrycka att han eller hon har varit för den här seden.
En del säger att de inte bryr sig. Att det är lugnast att låta brudparen få som de vill. Och det kan jag förstå. Att som präst säga nej kan vara obekvämt. Man riskerar också att brudparet i stället letar upp en annan präst som är mer medgörlig.
Orimligt att låta den enskilde prästen bestämma, då det kan utgöra ett försvårande moment i denna myndighetsutövning.
— Lisbet Magnusson
Andra kollegor har uttryckt att det blir skönt att snart gå i pension och slippa hela problemet. Men eftersom det numera råder prästbrist och pensionerade prästers insatser behövs, dränerar detta kyrkan på arbetsvilliga vikarier vid arbetstoppar, semestrar och sjukdom i församlingarnas arbetslag.
I min förra artikel i tidningen Dagen gjorde jag en jämförelse med the Church of England och deras arbete med att föra utvecklingen framåt, även med avseende på den förlegade seden med brudöverlämnande. Skrivelsen med rekommendationer till präster som jag hänvisade till publicerades år 2000, alltså för 24 år sedan. Jag vill upprepa frågan jag ställde i den artikeln: Ska Svenska kyrkan göra tvärtom och vrida klockan tillbaka?
Det är inte fult att reflektera och analysera detta. Frågan om brudöverlämning bör i allra högsta grad höra till det arbete på Svenska kyrkans nationella nivå som, enligt kyrkostyrelsens skrivelse 2024:5, ska ha en sådan inriktning att jämställdheten mellan kvinnor och män främjas.
Anna Sophia Bonde skrev i en replik att hon trodde det fanns en ”folklig uppfattning av de kyrkliga handlingarna som beståndsdelar i en transaktion där kunden har rätt att få det vederbörande har betalat för i och med kyrkoavgiften”. Hon skrev också att det vore sorgligt om prästyrkets pondus devalverades till att handla om att uppfylla ”kundernas” önskemål.
Vi är nog många som känner det såsom Bonde beskriver. Är det allas önskemål man önskar uppfylla vore det kanske bättre att i framtiden ha en AI-robot som vigselförrättare än en livs levande präst med åsikter, känslor och ambition att utifrån sin utbildning och yrkeserfarenhet utföra ett professionellt arbete i Guds tjänst och till välsignelse för sina medmänniskor.
Vi har ett regelsystem inom Svenska kyrkan, Kyrkoordningen. Den fastställer ordningen för olika former av gudstjänster, däribland vigselgudstjänster. Den tjänstgörande prästen har huvudansvaret för gudstjänstens innehåll och utformning men måste hålla sig inom de av Svenska kyrkan på riksnivå fastställda ramarna. Detta skapar stabilitet och ordning. Svenska kyrkan är inte en sekt där den enskilde kan få flumma ut och göra vad han eller hon vill. Regelsystemet skapar stabilitet och ordning.
Vigseln är de facto en myndighetsutövning och vigselprästen måste ha tillstånd av Kammarkollegiet för att få genomföra den. Handlingen förändrar personers juridiska status med skyldigheter och rättigheter. Vid myndighetsutövning är det rimligt att man har en gemensam form så att frågorna inte kommer att utgöra ett hinder för myndighetsutövningen.
[ Läs tidigare inlägg | Anna Sophia Bonde: Att rymma många olika uppfattningar var väl kyrkans styrka? ]
Därför är det orimligt att låta den enskilde prästen bestämma då det kan utgöra ett försvårande moment i denna myndighetsutövning. Om vi jämför med andra former av myndighetsutövning i samhället kan vi ta polisen som exempel. Tänk om det skulle vara upp till varje enskild polis att godtyckligt bestämma över bruket av handfängsel?
Är då frågan om till exempel brudöverlämning oväsentlig? Är det fel eller onödigt att reflektera över äktenskapet och den människosyn som bör komma till uttryck i vigselceremonin? Vill vi ha tillbaka den tid då bruden i vigselritualen lovade att lyda sin make? Vill vi att vigselritualen ska uttrycka en överenskommelse mellan andra parter än de blivande äkta makarna, oftast pappa och brudgum?
Ska vi sopa frågan under mattan och hoppas att den aldrig mer dyker upp? I så fall är idén om att ersätta präster med AI-robotar en god lösning.
[ Läs tidigare inlägg | Lisbet Magnusson: Mannen reduceras till en statistroll i brudens show ]
