Jag tycker själv att det är lite ironiskt att jag skriver det här. Jag är den förste att reagera på ogenomtänkta predikningar, dålig teologi och förenklade oneliners. Jag är själv en mycket kritiskt lagd person och får ibland kämpa med att inte vara för negativ och skeptisk. Jag vill försöka tro gott om alla, och därefter tolka det som sägs på ett snällt sätt. Det vill säga att försöka förstå vad som egentligen ville bli sagt.
Det finns något i kritiken mot Elijah Lambs predikningar som stör mig. Jag försöker förstå vad det är. Jag var inte själv på plats men har lyssnat på båda predikningarna via Nyhemsveckans webbsida, där allt finns upplagt och fritt för alla att ta del av.
Det finns passager i Lambs undervisning som skulle kunna uttryckas på ett annat sätt. Precis den slutsatsen gör jag om precis alla predikningar jag lyssnar på, särskilt när det är unga predikanter. Elijah Lamb är 21 år och jag är ganska säker på att han om tio år själv kommer att se en utveckling i både sin retorik och betoning.
Men att sammanfatta och kategorisera hans undervisning som farlig och skadlig och dra paralleller till den förödande utveckling som skedde i Knutby Filadelfia, är att dra det lite väl långt. Det var inte ”bara” undervisningen som var problemet där. Det var teologin och framför allt en miljö som var destruktiv. En kultur av smala korridorer och lågt i tak. Inget ifrågasättande, inget kritiskt tänkande och inga fördjupande och öppna samtal i psykologisk trygghet. Och därtill en slutenhet som ändå måste ses som en extrem avart inom frikyrkan.
Det är faktiskt lite anmärkningsvärt av Jenny Olofsson och Mia Fernando att dra det så långt.
I det här fallet har jag lite svårt att förstå om kritiken är riktad mot retoriken eller egentligen själva teologin.
— Jimmy Patring
I det här fallet har jag lite svårt att förstå om kritiken är riktad mot retoriken eller egentligen själva teologin. Svepande kritik som att ”Lambs framställning av vad som krävs för att vara en riktig kristen är svartvit”, tror jag inte leder någonvart. Jag söker efter den konkreta diskussionen av innehållet. Lamb är inte direkt först i världshistorien att predika om att ”ge allt till Jesus” och att vi behöver varandra. Det finns åtskilliga psalmer och sånger på det temat. Är det ett problem?
Låt oss ta Lambs utläggning av vikten av att tillhöra en kyrka som exempel. Hans utgångspunkt är problemet med den individualistiska inställningen att ”jag behöver ingen kyrka, jag är min egen kyrka”. Jag tror att de allra flesta församlingstillhörande kristna skriver under på att den inställningen är ett problem. Om inte annat utifrån ens egna teologiska grund för att just vara med i en kyrka. Det är inget nytt under solen att kyrkan i stort, och väckelsekristendomen i synnerhet, betonar vikten av att vara med i kyrkans gemenskap och liv. Är det detta de som protesterar menar är en “radikalisering inom rörelsen”?
Vidare problematiserar Lamb den stolthet som ligger till grund för den här inställningen och citerar Bibelns ord om att Gud står emot de högmodiga. Här hade jag personligen kunnat önska lite mer nyans och en utläggning av vad han menar.
I samma punkt berör han till sist behovet av bra ledarskap. Lamb uppmuntrar till att hitta goda Jesus-älskande ledare och föredömen att följa. Här betonar han ledarskapets funktion och vad det innebär av att också underordna sig ledarskap. Att detta i sin tur skulle innebära ”total lojalitet mot kyrkliga ledare utan att ge utrymme för individens personliga resa eller tvivel” är alltså inget som Lamb själv säger (om inte jag har missat den delen – om så är fallet upplys mig gärna) utan det är en tolkning som kritikerna gör. En bedömning att det finns en teoretisk risk att det kan bli så.
Men om vi skulle granska allt som sägs på Nyhem och i våra kyrkor med samma kritiska skärpa och långdragna riskanalyser, kommer ingen till slut att våga predika. Och håll då för allt i världen unga borta från predikstolarna.
Adam Stenerdahl skriver i sitt debattinlägg att evangeliet är något väldigt annorlunda och därmed radikalt. Jag tänker även att ordets betydelse har med handlingskraft och vilja till förändring att göra. Vad blir egentligen kvar om vi tar bort det radikala från kyrkan och dess budskap? Ingenting är mitt (något radikala) svar.
Hade något kyrkosamfund ens funnits i dag om det inte vore för radikalt utlevd kristendom? Att utmanas, ung som gammal, är inte något farligt eller skadligt. Det är nyttigt. Men radikal förkunnelse behöver en barmhärtig miljö för att det inte ska bli osunt. Nyhemsveckan tycker jag är exempel på en sådan miljö.
Till sist, på tal om radikala budskap om kyrkan: Hur uppfriskande var det inte att läsa artisten Jonathan Johanssons ord i Nöjesguiden för några år sedan när han fick frågan om varför han sökt sig till kyrkan.
”Att få in det som en ritual i stället för att spendera en söndag på NK som en slav till kapitalet. Eller att inte bara långsamt dö framför Netflix. Att vända sitt liv och sin blick och sin tanke åt något som faktiskt ifrågasätter ens livsstil och berättar om något större, som kräver att vi ser på oss själva och alla andra som heliga.”
