Precis som Öyvind Tholvsen skriver i sin ledare så har majoriteten av världens pastorer och präster, diakoner och ordensfolk avgett livslånga löften inför Gud, i och till den kyrka de ordineras eller vigs i. Det är ett faktum.
Inom det vi kallar frikyrkorna, som i många fall också är globala stora kyrkor, ser det olika ut. Inom Equmeniakyrkan ordineras pastorer och diakoner, och de lovar ”att följa Equmeniakyrkans gemensamma ordningar, förtroendefullt tjäna inom samfundet, verka för Kristi kyrkas synliga enhet, arbeta för rättvisa, fred och frihet åt alla och leda församlingens liv i dess strävan att fullgöra sin kallelse”.
Här framgår att åtminstone Equmeniakyrkan tror att det är möjligt att både vara lojal mot ett samfund och arbeta för enhet samtidigt. Tholvsen däremot, får det i slutet av sin ledartext att låta som om det är församlingsmedlemmar som inte är lojala mot sitt samfund som omfattar den goda teologi som gör att de vill verka för den kristna kyrkans synliga enhet.
Som jag svarade i Dagens intervju är det en stor sak när kyrkoledare och församlingsledare byter samfund, något man behöver ta på stort allvar. Det är inte förkastligt eller fel, men en stor sak. Eftersom man vid ordinationen/vigningen, eller möjligen avskiljningen, valt att avstå från sitt eget för att underkasta sig sitt samfund, och lovat att följa dess ordningar. Detta för att inte riskera att människor man satts att vara herde för ska utlämnas till ett ledarskap som agerar utifrån eget godtycke (även om man gör det i god tro eller i namn av Guds rike).
I ordinationen ges också livslånga tystnadslöften. Pastorer, eller herdar, som Tholvsen föredrar att kalla dem, lovar att aldrig någonsin röja vad som anförtrotts under bikt eller i enskild själavård. Det är samfunden som sedan har ordningar för att säkerställa att detta efterlevs.
Det [är] en stor sak när kyrkoledare och församlingsledare byter samfund, något man behöver ta på stort allvar. Det är inte förkastligt eller fel, men en stor sak.
— Sofia Camnerin
För att en pastor/präst exempelvis ska kunna anställas inom Kriminalvården som själavårdare, vilket Sveriges kristna råd ansvarar för, är det en förutsättning att de som anställs finns i en kyrka/samfund som tar ansvar för att sådana löften efterlevs. Dels att vederbörande själv har avgett tystnadslöften, dels att det finns ett samfund som har tillsyn.
Som ordinerad diakon eller pastor blir man en del av ett konkret sammanhang. Man ordineras alltså inte till Guds rike i allmänhet, är inte en fristående konsult i Guds rike. I samtal med unga människor som sökt sig till just Equmeniakyrkan är det inte ovanligt att just detta är ett argument för att man söker sin ordination där. Man blir del av ett sammanhang som tar ansvar för sina medarbetare.
Det är fantastiskt att den ekumeniska rörelsen bidragit till att det i dag i Sverige och i världen finns en ömsesidig respekt för varandra och i bästa fall kärlek mellan oss kristna och mellan våra samfund och kyrkor. Det har gjort det lättare att byta samfund och att känna sig välkommen i olika samfund. Det är något som djupast svarar på Kristi kallelse att vi ska bli ett.
Men att det över huvud taget finns denna möjlighet bottnar i att det finns just samfund/kyrkor att byta mellan. Sammanhang/samfund/kyrkor som djupnat i enhet till andra – genom möten, dialoger, överenskommelser och så vidare.
[ Sofia Camnerin: Allvarligt när kristna ledare byter samfund ]
Det är självklart att Guds rike är större än kyrkan, men det kan inte vara fruktbart att framställa dessa motsatt varandra. Kyrkan har från början varit gemenskap. Nya testamentet är fyllt av det korporativa; Kristi kropp, vinstocken och grenarna, Guds folk och så vidare. Den världsvida kyrkan är överens om att Gud vill kyrkan, att den finns till för att Guds rike ska kunna förverkligas.
Utrymmet räcker inte till för att här att diskutera Guds rike kontra kyrkan, det är en ecklesiologisk fråga. En bra början är dock att läsa det brett antagna dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete från 1982, eller det senare så kallade Missionsdokumentet Tillsammans för livet. Mission och evangelisation i en värld i förändring. Där säger kyrkorna gemensamt att Kyrkan är Guds redskap för sin Mission. Kyrkan är det redskap vi tror att Gud har gett världen för att Guds rike ska kunna förverkligas.
Dagens ledarskribent Öyvind Tholvsen svarar direkt: Överraskande att Camnerin jämställde samfundsbyten med skilsmässor
