Jag vill tacka Öyvind Tholvsen för att han i sin ledare i Dagen (7/10) uppmärksammar de viktiga frågorna om kyrkornas likheter och olikheter och inte minst möjligheten att vi har goda och olika kallelser i dagens samhälle.
För att undvika missförstånd vill jag redan från början skriva att min kärlek till, och respekt för, den svenska frikyrklighetens sätt att gestalta tro – på olika sätt – är stor och entydig. Jag är själv från Jönköping och växte upp sida vid sida med frikyrkliga vänner, och jag har aldrig tänkt tanken att detta inte skulle vara värdiga och goda sätt att vara kyrka tillsammans.
Däremot är jag kritisk mot samhällets schablonisering av tro som inte ser nyanserna i den svenska kristenheten, något som bland andra religionshistorikern David Thurfjell lyft fram. Det är min poäng, och inte kritik mot andra kyrkor eller schablonisering för att framhäva det egna på andra kyrkors bekostnad.
Det är helt riktigt att jag, i mitt tal till kyrkomötet, tecknade en bild av att kyrkorna har olika teologisk grund när det gäller kyrkosynen. Att pietistiskt grundade kyrkor betonar individens tro (i vid bemärkelse – inte bara åsikter) och den gemensamma trosgemenskapen är knappast kontroversiellt. Och jag sa redan i talet att detta är värt “all respekt och uppskattning”.
Ibland finns det ändå skäl att synliggöra Svenska kyrkans grund, där det är kyrkan som institution som bär tron.
— Martin Modéus, ärkebiskop
Mångfalden inom våra kristna samfund är stor och gränserna mellan kyrkorna är sällan skarp. Ibland finns det ändå skäl att synliggöra Svenska kyrkans grund, där det är kyrkan som institution som bär tron. Det ger en sorts tydlighet varför Svenska kyrkan har ett så öppet förhållningssätt till de enskilda människornas tro. Bland våra kyrkotillhöriga ser vi med glädje både varmt troende som är med och bär tro, liksom människor som tvivlar, undrar, som kommer då och då eller bara uppskattar kyrkans arbete, utan att kunna artikulera en egen tro.
Öyvind Tholvsen har rätt i att Svenska kyrkans sätt att gestalta tro ibland har tolkats som att Svenska kyrkan är ljum eller till och med har tappat tron. Det har varit smärtsamt för kyrkans engagerade medlemmar att möta detta förhållningssätt. Och självklart är det inte så. Svenska kyrkan tror, “med frimodighet och tydlighet, i enlighet med den lära som överlämnats genom århundradena”, som jag uttryckte det i talet.
Jag beklagar att något i mitt tal tydligen kunde uppfattas som att frikyrkligheten är någon sorts mörk bakgrund till Svenska kyrkans sätt att fungera. Jag tycker nämligen precis tvärtom, och det är därför beskrivningen av frikyrkligheten i mitt tal åtföljdes av en deklaration av respekt och uppskattning för dessa sätt att fungera som kyrka. Och jag uppskattar att vi fortlöpande hittar sidor hos varandra som vi kan ta till oss i våra respektive traditioner. Vi tar emot välsignelse från varandra!
Jag tror dessutom att just kallelsen att vara kyrkor på olika sätt är god, inte minst i dagens samhälle. I detta vill jag understryka vikten av arbetet i Sveriges kristna råd för ekumeniken i Sverige.
[ Öyvind Tholvsen: Olyckligt av ärkebiskop Modéus om frikyrkorna ]
Ekumenik är inte att bli mer och mer lika varandra, utan att mer och mer finna den egna kallelsen och att tillsammans med människor och kristna av olika traditioner gå i Guds kallelse. Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund och att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv.
I Bibeln beskrivs grunden för arbetet med enhet och ekumenik i Johannesevangeliet 17:21: “Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig”.
Låt oss teckna varandras olikheter som ljusa bakgrunder, inte mörka bakgrunder, eftersom Guds rikedom är stor och tar sig olika uttryck, till allas välsignelse.
Dagens ledarskribent Öyvind Tholvsen svarar direkt: Gott att fler kan söka sig bortom schablonerna, Modéus
