Donald Trump är onekligen en kontroversiell person. Med rätta har han av en rad olika orsaker ifrågasatts. Men när frågan om varför många kristna röstar på Trump dyker upp, som i Micael Grenholms debattartikel, kan man fråga sig om den egentligen är rätt ställd. Den är åtminstone inte är tillräckligt problematiserad, eftersom den inte tar upp förklaringen till att många kristna trots allt röstar på Trump – eller egentligen snarare på det republikanska partiet.
Grenholms artikel tar inte upp det som många kristna framhåller som positiva politiska åtgärder under Trumps presidentperiod – oavsett vem eller vilka som låg bakom dessa beslut. Och är det särskilt lyckat att, om än implicit, ifrågasätta miljontals kristna väljare i den amerikanska väljarkåren? Viktigare borde väl vara att ta reda på vilka skäl de anför när de väljer att rösta som de gör och diskutera hållbarheten i dessa?
Mitt intryck är att många av de kristna inte uppskattar Trumps personlighet och skrupellösa framtoning, moral och överdrifter, men att det republikanska partiprogrammet är det som bäst representerar dessa väljares åsikter. Det kan nämnas att redan inför valet 2016 önskade en stor majoritet (fem av sju grupper) av de evangelikala kristna väljarna en annan kandidat än Trump. Det var i stort sett endast de kulturellt evangelikala och entreprenörsevangelikaler som i detta läge önskade Trump.
Av de evangelikala pastorerna var år 2015 endast 5 procent positivt inställda till Trump. De flesta evangelikala väljare stödde i stället kandidater som Ted Cruz eller Marcio Rubio. Men när valet till slut stod mellan Hillary Clinton och Donald Trump, kunde de inte välja att lägga rösten på en kulturellt liberal demokrat från den politiska eliten.
När många kristna väljare ser på alternativet, Harris och det demokratiska partiets program och agerade, upplever många att de inte kan rösta på Demokraterna.
— Kjell O Lejon
Under Trumps presidentperiod såg man sedan ett antal beslut fattas som uppskattades: Fostrets rätt till liv lyftes fram och därför togs en rad beslut om att inte stödja abortverksamhet med federala medel (som Barack Obama gjort och som Joe Biden nu åter gör). Han deltog personligen i den årliga “March-for-Life”-samlingen i Washington DC 2020 och utnämnde socialkonservativa kristna till medlemmar i sitt kabinett.
Trump utnämnde i författningsfrågor konservativa domare till Högsta domstolen samt en lång rad i författningsfrågor konservativa domare i lägre instanser och specialdomstolar. Något många kristna väljare uppskattade var vidare att hbtq-rörelsen inte fick något större inflytande på politiken och ingen hbtq-månad utropades, vilket skett under Clinton, Obama och Biden.
Donald Trump har också allmänt uttryckt ett tydligt stöd för Israel, vilket fick konkreta uttryck till exempel genom erkännandet av Golanhöjderna som israeliskt landområde och av Jerusalem som huvudstad, vidare genom den därpå påbjudna flytten av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Trumps administration arbetade också fram fredsavtal mellan några arabstater (Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan) och Israel, vilket utrikespolitiskt får anses vara en anmärkningsvärd prestation.
Trump startade de facto inte något krig. Han betonade ofta sitt stöd för förföljda kristna runt om i världen och påtalade detta för statschefer/presidenter. Han drev på frigivningen av ett par fängslade pastorer (en Nordkorea och en i Turkiet), hans administration agerade för rätt till samvetsfrihet samt fastställde direktiv för att stoppa trakasserier mot judar i amerikanska skolor.
Detta, och annat, framhåller en rad kristna i väljarkåren. Denna politik finns även förankrad i det republikanska partiprogrammet. När många kristna väljare ser på alternativet, Harris och det demokratiska partiets program och agerade, upplever många att de inte kan rösta på Demokraterna.
Om vi ser till en enskild fråga, abortfrågan, så har man – sedan Roe v. Wade-beslutet ogiltigförklarades, vilket mest rönt kritik och medial uppmärksamhet när republikanskt styrda delstater satt mer konservativa gränser – i demokratiska delstater gått i helt motsatt riktning. Så har man exempelvis i delstaten New York flyttat fram abortgränsen till tiden för graviditetens absoluta slutskede, och om något ofött barn överlever aborten – vilket sker – får inga livsuppehållande insatser göras. Gränsen ligger alltså långt senare än den som gäller i Sverige.
Många kristna upplever detta omoraliskt och absurt. Men det finns även en rad andra frågor där det Demokratiska partiet gått i en riktning som gör att många traditionellt kristna väljare inte ser något alternativ än att rösta republikanskt, trots att många ogillar Trump.
Grenholm gör det alltså för lätt för sig när han ensidigt målar upp endast en presidentkandidat som problematisk. Mer fruktsamt är att undersöka varför många kristna amerikaner (inte minst vita evangelikala och vita katoliker som ofta går till kyrkan) de facto röstar republikanskt. Intressant vore därutöver att belysa den andra kandidaten, Kamala Harris, hennes privatliv och partiprogram, på ett meningsfullt kritiskt sätt. Förståelsen för att en del kristna väljare väljer att rösta republikanskt kan då måhända klarna än mer.
En mer problematisk och komplex ingång förordas alltså i förhållande till Grenholms inlägg i debatten.
[ Dokument: Så skulle svenska pastorer rösta i USA-valet ]
