Råslättspastorn Robin Minshull skriver utmanande om livet i förorten (Dagen 10/10) och pekar på de risker vi utsätter oss för när vi undviker det som känns otryggt och farligt. Detta gäller inte bara individer utan även gemenskaper. Därför vill vi utmana församlingar och samfund att på ett tydligare sätt prioritera orten.
I april 2023 släpptes rapporten Frikyrkan i orten. Genom en statistisk studie belystes frånvaron av frikyrkan i de områden som polisen pekat ut som utsatta. I många av de stadsdelar där kyrkan behövs som mest finns i dag ingen frikyrklig närvaro och i andra är den frikyrkliga närvaron mycket låg.
Där behoven är som störst är vår närvaro som lägst? Så borde det inte vara.
Men rapporten andades också hopp. Många röster från orten belyste möjligheterna som finns om vi väljer att satsa. Jonathan Ekros beskriver till exempel hur man genom Neighbourhood i Araby, Växjö, lyckats fånga upp grabbar i riskzonen till kriminalitet. Genom deras verksamhet har många unga män valt bort en kriminell bana. Neighbourhood visar att det finns verktyg som fungerar. Gängkriminalitet kan förhindras bara fler församlingar är villiga att satsa.
I en text om varför vi behöver plantera nya församlingar i orten skriver Anton Lidström från Ekarängskyrkan i Hulta, Borås: “Det känns faktiskt inte som att det är så svårt att nå de utsatta områdena om vi bara var några fler som gjorde det.”
De som bor i orten är trötta på nya projekt och folk utifrån som vill hjälpa dem, därför är det oftast mer effektivt att jobba tillsammans med dem som redan är på plats.
— Debattörerna
Esther Björkman från Livets ord i Gottsunda, Uppsala, beskriver samma sak, att den största utmaningen de har sett inte är “kriminalitet eller muslimer som motarbetar arbetet, utan att hitta människor som vill överlåta sig till arbetet. ‘Skörden är stor, men arbetarna är få ...’”
Det finns så många möjligheter och så mycket mer skulle kunna göras.
Joanna Simonsson från Brokyrkan i Hässleholmen, Borås, beskriver också möjligheten den lokala församlingen i en prioriterad stadsdel har att samarbeta med andra aktörer. Tillsammans med det lokala bostadsbolaget och kommunens medborgarhus har de arrangerat marknader och fester. I förorten förstår ofta kommunen och andra aktörer vilken skillnad det gör med lokala församlingar.
Frikyrkans kanske största tillgång i orten är att vi är människor som engagerar oss ideellt. Vi möter inte människor för att vi får betalt eller för att vi har något att vinna på det. Allt för många som lever här har bara mött svenskar i en tjänstemannaroll. En så pass enkel grej som att bjuda hem en nysvensk kan göra en enorm skillnad för integrationen och känslan av att man hör hemma här.
[ Läs tidigare inlägg | Robin Minshull: Jag behöver förorten för min egen efterföljelses skull ]
I medier lyfts ofta orten fram som en farlig plats. Självklart finns det utmaningar på detta område, men såväl Mikael Wahl som Robin Minshull lyfter fram fördelarna med att bo i orten – även som familj. Bilden av orten som farlig behöver nyanseras. Där finns det också människor som trivs och känner stor samhörighet. Vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.
Så vad gör man då om man som församling vill satsa i orten? Kontakta församlingar som redan finns i prioriterade områden och vars medlemmar bor och lever där. De har ofta en god “fingertoppskänsla” för vilka evangelisationsverktyg som fungerar och vilka som inte fungerar särskilt väl.
Om någon kommer utifrån och “prackar på” kan det uppfattas hotfullt, men om ens granne gör något roligt för ens barn slappnar folk av på ett helt annat sätt. Lyssna på kristna som bor i området och lär av dem, de har erfarenheter som är till gagn för hela Kristi kropp.
De som bor i orten är trötta på nya projekt och folk utifrån som vill hjälpa dem, därför är det oftast mer effektivt att jobba tillsammans med dem som redan är på plats.
När det gäller mission utomlands är det självklart att vi i frikyrkan känner solidaritet. Som församlingar hjälps vi åt att sända ut missionärer. Vi stöttar gemensamt projekt och satsningar bland de minst nådda och de mest behövande. Men hur kommer det sig att vi sällan gör så när det gäller vårt eget land? Funderar vi på var behoven är som störst här? Prioriterar vi utifrån var den kristna närvaron är som lägst? Är vi villiga att gå utanför vår egen trygga sfär?
[ Julian såg sina vänner bli kriminella - för honom skapade konfirmationen trygghet ]
I dag kan vi konstatera att kyrkor lägger en stor del av sina ekonomiska resurser på verksamhet som primärt möter behov hos redan kristna svenskar i medelklassen. Självklart behövs resurser där! Men borde vi inte prioritera de mångkulturella förorterna högre? Platser där arbetslöshet, kriminalitet och känslan av utanförskap är jämförelsevis stor. Visar vi solidaritet och ger vi tillräckligt med ekonomiskt stöd till de församlingar och församlingsplanteringar som med små resurser dag efter dag möter människorna där?
Hur går samtalet om detta i era församlingar? Hur går era tankar när ni ska lägga budget för 2025? Lyfter ni över huvud taget dessa frågor?
Hur hanterar vi denna orättvisa? Konstaterar vi kallt att denna orättvisa råder och låter det fortsätta vara så, eller provocerar detta oss till handling och förändring?
Ledningsgruppen för konferensen Guds rike i orten
Erika Bergman, ledarutvecklare (EFK)
Johanna Bode, pastor & föreståndare Pingstkyrkan Västra Frölunda (Pingst)
Mark Cotterill, utvecklingsamordnare Pionjärt Arbete (Frälsningsarmén)
Maritha Krigsman Vilhelmsson, leadpastor, New Life Göteborg (EFK)
Peter Pop Lundbäck, missionär Love the Hood – Bergsjön och Biskopsgården (Equmeniakyrkan)
Jonas Melin, pionjär- och utvecklingskonsulent (SAM)
Johannes Stenberg, pastor Linköpings hemkyrka och ledarutvecklare (EFK)
