Kristi Kyrka har uppdraget och förmågan att bära varje individ oavsett hur deras tro ser ut. Men samtidigt tycks det också i Svenska kyrkan allt för ofta bli individens egen tro som tillerkänns, men också samtidigt avkrävs, all bärkraft. Kan orsaken till detta verkligen vara frikyrkans inflytande eller finns det något som ligger i vår egen tradition som ger detta oönskade resultat?
Det har varit intressant att följa diskussionen mellan Dagens ledarskribent Öyvind Tholvsen och ärkebiskop Martin Modéus som följde på ärkebiskopens linjetal vid kyrkomötet. Viss kritik fördes fram mot kontrasten som framhölls mellan frikyrkans syn på tro som individuellt buren och Svenska kyrkans där institutionen bär såväl tro som individ. Detta kan knappast vara särskilt kontroversiellt då fokuset på att individen ”kommer till tro” eller ber en ”frälsningsbön” har varit en naturlig del av frikyrkans tradition.
Däremot missade möjligen ärkebiskopen det faktum att mycket har hänt i frikyrkan där det som legat tydligt i centrum historiskt inte lika självklart gör det i dag, något Tholvsen pekade på. Det är också bra att påminnas sig om att frikyrkan bär en större bredd än vad sådana generaliseringar erkänner.
Men mitt ärende är inte att bidra till denna diskussion utan lyfta ett annat perspektiv som jag tycker saknas. Det finns ett problem i en för stark betoning på individen vilket bland annat visar sig i att allt för många känner sig nödgade att bedöma sin egen tro och då inte sällan kommer fram till att den inte duger. Men i vad har detta problem sitt ursprung?
Jag tror att vi i Svenska kyrkan gör det för enkelt för oss om vi hänvisar detta fokus på individen till frikyrkans inflytande. Är det inte snarare så att också frikyrkans individcentrism har sina rötter i något som Svenska kyrkan varit bärare av mycket längre? En del i reformationens teologi bär onekligen ett upplyftande av individen där idén om det allmänna prästadömet är ett exempel.
Den kyrka som bär människor genom livet är inte min eller din kyrka, den är Kristi Kyrka.
— Henrik Lööv
Det är en frigörande teologi i ett kyrkosystem som blundar för individens rätt och värde men som med tiden fått också mer oönskade konsekvenser. Om det snarare är så att vi bär detta frö i vår egen tradition behöver vi fråga oss vad det ger för andra konsekvenser vid sidan av en hyperreformatorisk syn på tron i frikyrkan.
Är detta kanske en av orsakerna till att vi har en tradition av att vilja möta frågor om kyrkans tro med svar som relativiserar sanningsanspråket utifrån en underliggande vilja att respektera varje individs egen tro? Är det därför vi har ett kyrkomöte vars individer med en majoritet kan fatta beslut om kyrkans tro, bekännelse och lära där läronämnden som bäst kan kräva särskild beslutsordning?
Jag menar att också vi i Svenska kyrkan har ett för stort fokus på individen och ett för svagt på Kyrkan som tradition och institution. Något som fråntar individen en Kyrka som kan bära när den egna tron vacklar. Vi har en utmaning i vårt eget arv vilket förutom de positiva konsekvenserna också medför krav och förväntningar.
Det positiva i uppmaningen “du kan själv” bär också en baksida i “du borde kunna själv”. Den goda viljan bakom utgångspunkten “kyrkans tro är inte mer rätt än din” lämnar individen ensam med den egna tron som enda grund. För att ta steg mot att än mer bli en Kyrka som bär och bjuder in alla människor, alldeles oavsett deras tro, behöver vi bli modigare i att lyfta fram Kyrkans tradition och tro som den gemensamma grunden. Inte för att stänga ute någon utan för att ha ett hem för alla döpta att samlas i.
Så låt oss vända blicken inåt i stället för mot frikyrkan och fundera vidare på vad i vår egen tradition som sätter krav och förväntningar på individer på bekostnad av att vara en modig Kyrka som bär. Kyrkan måste få vara så mycket mer än summan av dess individer. Den kyrka som bär människor genom livet är inte min eller din kyrka, den är Kristi Kyrka.
[ Martin Modéus: Svenska kyrkan har ett öppet förhållningssätt till människors tro ]
