Charlie Weimers, EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna (SD), väckte nyligen stor uppmärksamhet med sitt förslag att Sverige, i samarbete med USA och Israel, ska ”likvidera” gängledaren Rawa Majid. Weimers jämför med hur USA dödade al-Qaida-ledaren Anwar al-Awlaki 2011 och menar att det kan fungera som vägledning för hur Sverige bör hantera Majid, även känd som ”Kurdiska räven”. Detta utspel är inte bara kontroversiellt, det är farligt och problematiskt ur flera perspektiv.
Att förespråka likvidering som en metod i kampen mot kriminalitet innebär ett direkt brott mot grundläggande rättsstatsprinciper. Sverige är en rättsstat där individens rätt till rättvis rättegång är central, även för dem som begår de grövsta brotten. Att döda någon utan rättslig prövning underminerar rättssäkerheten. Ska våld och godtyckliga avrättningar bli en del av statens verktyg för brottsbekämpning?
Om vi som samhälle överger rättsstatens principer riskerar vi att göra staten till en aktör som agerar utanför lagen, något som både moraliskt och politiskt är en farlig väg att gå.
Weimers menar att Majid har utfört ”terrorhandlingar” på svensk mark på uppdrag av den iranska regimen. Oavsett sanningshalten i detta påstående är det fortfarande otroligt problematiskt att föreslå att Sverige ska använda samma metoder som används mot internationella terrorister, som al-Qaida, i kampen mot inhemska kriminella nätverk. Terrorism och organiserad brottslighet är två olika typer av hot, att behandla dem på samma sätt är en allvarlig förenkling av verkligheten.
Den amerikanska drönarattacken som dödade Anwar al-Awlaki var djupt kontroversiell, även i USA, som har en mycket annorlunda inställning till användning av dödligt våld i kampen mot terrorism. Den kritiserades för att bryta mot internationell rätt och ifrågasattes starkt eftersom al-Awlaki, trots sina farliga åsikter och handlingar, aldrig fått en rättslig prövning.
Att döda en ledare stoppar inte nätverket, det förändrar bara dynamiken – ofta till det värre.
— Mikael Bertilsson
USA:s agerande skapade en rad diplomatiska problem och väckte frågor om huruvida staten har rätt att döda sina egna medborgare utan domstolsprövning. Att Sverige, med sin starka tradition av rättssäkerhet, skulle överväga en liknande strategi är inte bara oproportionerligt, det är helt oacceptabelt.
Ett annat problem med Weimers förslag är dess ineffektivitet. Att likvidera en enskild gängledare innebär inte att problemen med organiserad brottslighet försvinner. Historiskt har vi ofta sett att när en ledare för ett kriminellt nätverk tas bort, skapas ett maktvakuum som leder till ännu mer våld då underordnade personer kämpar för att ta över ledarskapet.
Den organiserade brottsligheten i Sverige är komplex och består av flera nivåer av aktörer, där varje person är utbytbar. Att döda en ledare stoppar inte nätverket, det förändrar bara dynamiken – ofta till det värre.
Vi måste också överväga vad ett sådant förslag säger om Sveriges moraliska och etiska ställningstaganden. Att ingå samarbeten med stater för att utföra statligt sanktionerade avrättningar riskerar att allvarligt skada Sveriges anseende som en försvarare av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Det skulle skapa stora diplomatiska problem, särskilt med länder som har starka ståndpunkter mot sådana metoder. Sverige har länge varit känt för att stå upp för fredliga lösningar och diplomatiska åtgärder i internationella konflikter – att gå emot detta arv skulle vara en farlig förändring av vår utrikespolitik.
Weimers förslag är också ett tydligt exempel på den typ av populistiska och känslomässigt laddade uttalanden som ofta hörs från SD. I stället för att fokusera på genomtänkta och långsiktiga lösningar på den allvarliga situationen med gängkriminalitet, söker de efter snabba och enkla lösningar som tilltalar väljarnas ilska och frustration.
Sveriges problem med gängkriminalitet kan inte lösas genom att döda enskilda individer. Det kräver en kombination av rättssäkra och förebyggande åtgärder som tar itu med de grundläggande orsakerna till att människor söker sig till kriminella nätverk.
Vi behöver investera i polisens resurser, stärka rättsväsendets kapacitet och se till att de som begår brott ställs inför rätta på ett rättvist och transparent sätt. Samtidigt måste vi satsa på förebyggande åtgärder som skapar bättre förutsättningar för unga människor att välja bort brottets bana: förbättra skolor, erbjuda fler arbetstillfällen och säkerställa att de som lever i utsatta områden har samma möjligheter som alla andra att skapa sig ett gott liv.
Att förespråka likvideringar och utomrättsliga avrättningar är inte bara en farlig och ineffektiv lösning – det är också ett svek mot de värderingar som Sverige har byggt sin rättsstat på. Om vi börjar se dödandet av kriminella ledare som ett acceptabelt sätt att bekämpa brottslighet, riskerar vi skapa ett samhälle där våld och hämnd blir en del av det offentliga livet. Det är inte den typ av samhälle vi vill bygga. Sverige behöver rättssäkra, långsiktiga lösningar för att hantera den organiserade brottsligheten – inte populistiska utspel som underminerar värderingar vi håller kära.
