Vi kristna bör undvika Halloween, skriver Linda Bergling, och jag håller med henne om att vi ska bejaka Allhelgona och inte fira döden eller syssla med ockultism. Däremot har jag andra åsikter om bus, godis och spöksagor.
Det finns inga bevis på att de förkristna kelterna firade Samhain på det sätt som Bergling påstår, det mesta är moderna myter, till exempel detta att Samhain är en dödsgud. Det vi vet är att Samhain var en skördehögtid vars datum troligtvis bestämdes efter en månkalender.
Kristendomen firade dock Halloween den 31 oktober redan under 700-talet eller tidigare. Etymologiskt är Halloween detsamma som Allhelgonaafton, men i Sverige har det blivit en kommersiell högtid vars koppling till allhelgonahelgen försvunnit.
Många barn älskar Halloween eftersom de älskar maskerad och godis. Att klä ut sig till änglar som Bergling föreslår är en bra kontrast till det mörka. I USA är de populäraste dräkterna bland barn inte monster utan superhjältar, prinsessor och djur.
Överlag är ”bus eller godis” harmlöst. Det har troligtvis sitt ursprung i den bortglömda kristna seden souling. De fattiga knackade dörr hos de rika, sjöng sånger och fick mat eller en kaka som kallades själskaka mot att de lovade att be för de döda.
Maskerad och spratt är också harmlöst. Halloweens maskerad har delvis ursprung i souling där man kunde klä ut sig till helgon och bibliska karaktärer samt i den medeltida karnevalen Danse Macabre, där man klädde ut sig till skelett för att påminna om livets förgänglighet. Spratt och bus kunde inträffa vid souling men även under Guy Fawkes dag, och sådant är en naturlig del av barndomens lekar.
I dag försöker hedningar och ateister påstå att alla traditioner i kristna högtider har hedniskt ursprung, även om det saknas bevis. Det är inte förvånande, eftersom det är en form av mission.
— Emanuel Almroth
Mitt förslag är att vi återinför souling: att vi knackar på hos våra grannar och sjunger psalmer om döden, bjuder dem på något gott och något bibelord. Jag tycker att vi återuppväcker dessa glömda traditioner och lär oss utforska den oändliga skattkammare som finns i den kristna kulturen. En delorsak till julens magiska stämning – som även påverkar ateister – är julens sånger. Vi känner alla till Christmas carols, men tidigare sjöngs det specifika carols för varje högtid.
Högtider och traditioner är också en av de största orsakerna till att människor bekänner sig till en religion. Om de kristna högtiderna blir urvattnade och förlorar sin symbolik avkristnas samhället successivt och ersätts av andra tankeströmmar. I dag försöker hedningar och ateister påstå att alla traditioner i kristna högtider har hedniskt ursprung, även om det saknas bevis. Det är inte förvånande, eftersom det är en form av mission. Därför är det viktigt att vi försvarar och firar våra kristna högtider, i stället för att avskaffa dem.
Högtider är också festens, konstens, lekens och religionens tid – tidsuppfattningen som skapar känslan av ett ”evigt nu”. Det är denna sorts tid barn upplever när de leker, och som vi vuxna ibland kan erfara – till exempel när vi söker Gud eller utövar någon kreativ syssla. I festens tid är leken och relationerna i centrum. Men för det mesta styrs vi av arbetets linjära tid, där uppgifterna är i fokus.
Arbetet ger tillfredsställelse men gör oss även medvetna om tidens gång. Bibelns Maria och Marta kan ses som representanter av de två olika tidsuppfattningarna. Jag tror som författaren och teologen C.S. Lewis att arbetet är det primära på jorden, men i himlen är festen det primära. Högtider är därför inte bara ett kulturellt ställningstagande utan ger oss även en försmak av evigheten.
Det kusliga i Halloween är svårare att försvara. Personligen är jag känslig och inte förtjust i moderna rysare som frossar i det onda, porträtterar sadistiskt våld och demoner. Däremot älskar jag klassiska spöksagor, varav många skapats av kristna. Förr i tiden läste man alltid spöksagor under julafton, det är därför Dickens julsaga handlar om spöken. Även Tolkien och Lewis använder sig av spöken i sitt berättande – alver och dvärgar är sådana slags sagoväsen.
Förr ansågs det bra för barn att höra läskiga sagor på kvällen, därför är många klassiska sagor brutala i jämförelse med Disney-versionerna. Psykologin visar också på att det läskiga i sagoformat kan skapa en form av katarsis, andlig rening, som gör det lättare att hantera omvärldens mörker. Det är också en orsak till att många människor söker det skrämmande – även om många rysare också kan ge trauman, vilket jag tror beror på att de inte förmedlar något hopp.
Därför bör vi använda spöksagor för att sprida den kristna synen på det onda och mörka som finns i världen och att det kan besegras av ljuset. Moderna rysare frossar i cynism, samt målar upp en bild av att mörkret är oslagbart och människan ett bytesdjur. Men kristna kan genom spöksagor visa att ljuset är oändligt starkare än mörkret och behålla spänningen. Spöksagor kan uppenbara det onda inte bara i världen utan även i oss själva.
Det är upp till varje människas samvete hur man väljer att fira Allhelgona. Men över lag är det harmlöst med maskerad, souling, spratt och spöksagor. Samt att vi kristna genom vårt firande och våra berättelser kan visa på att ingenting annat än kristendomen kan förstå och besegra ondskan i världen.
[ Sebastian Stakset: Har rädslan för djävulen blivit för stor i våra kyrkor? ]
