Vi har fått allt svårare att tala om synden, skriver Henrik Åström på Dagen debatt den 25 oktober, och jag håller med. Möjligen syftar vi moderna predikanter på synd när vi använder ord som “mörker” och “brustenhet”, men det är lite oklart.
Kanske kan man se den förändrade förkunnelsen som en reaktion på överdrifterna i det förgångna. I den så kallade syndakatalogen samsades nytestamentligt stoff med kulturellt betingade regler. Gränserna mellan församlingen och världen var skarp och den som inte höll måttet blev utesluten.
En annan förklaring till den nutida tystnaden om synden kan handla om den förändrade gudsbilden där vi tonat ner Guds helighet. Om jag skulle våga mig på att säga vad som dominerar gudsbilden i svensk kristenhet i dag är det nog någonting i stil med att Gud är den som ger trygghet, tröst och frid. Det är inget fel med det – allt detta behöver vi – men något har hänt med perspektivet. Om vi tror att Gud i första hand finns till för att möta våra behov av välmående och tröst är det inte så konstigt om vi har svårt för bilden av Gud som den helige och upphöjde som ska döma världen.
I så fall var det egentligen onödigt för Gud att göra sig omaket att sända sin ende son.
— Jan-Gunnar Wahlén
Om vi förlorar Guds helighet och upphöjdhet blir inte heller mänsklighetens synd något större problem. “Det finns ingen synd!” utropar prästfrun i Kay Pollaks film Såsom i himmelen (2004). Samma replik finns för övrigt med i uppföljaren Så ock på jorden (2015).
Men i så fall var det egentligen onödigt för Gud att göra sig omaket att sända sin ende son “för att försona världens brott och synder” som det heter i en av våra mest älskade julsånger, och det kristna budskapet blir tämligen obegripligt.
Fast egentligen stämmer det väl inte att syndaförkunnelsen har försvunnit, även om själva begreppet tappats bort. Skillnaden är snarare att synd numera inte handlar om moraliska frågor, som sex utanför äktenskapet, utan om att köra bil, flyga eller äta för mycket kött.
Frågan är om vi klarar av att tillämpa en biblisk helhetssyn så att vi förstår att efterföljelsen får konsekvenser både för sexualmoralen och vårt sätt att förvalta Guds skapelse, ja för hela livet! För att orka med detta behöver vi, som Henrik Åström påpekar, mer än något annat predika nåd. Men en sådan förkunnelse blir bara meningsfull om synden faktiskt finns.
Till sist vill jag be om ett förtydligande från Henrik Åström. På vilket sätt menar han att en minskad förkunnelse om synden har lett till att kyrkan i västvärlden “minskar och brottas med sin identitet”? Orsakssambandet blev lite oklart för mig, så jag ser fram emot ett vidare samtal.
