Det är egentligen ingen överraskning att de flesta evangelikaler röstar republikanskt. Så har det sett ut sedan Ronald Reagan då 79 procent av alla självidentifierade vita evangelikala röstade på honom. Så även i valen innan Trump: George W Bush 2004: 78 procent, John McCain 2008: 76 procent, Mitt Romney 2012: 78 procent. Samtidigt är det viktigt att påpeka att dessa undersökningar inte säger något om väljarnas tro, vilket Micael Grenholm i sin debattartikel om kristnas Trumpstöd tycks anta.
När opinionsinstitutet Gallup på 1970-talet började fråga väljare om de var ”evangelicals” eller ”born again” – pånyttfödda – ställdes inga frågor om Bibeln eller kyrkobesök, och på detta sätt har det fortsatt. Genom att frikoppla evangelikalism från en teologisk kontext, till förmån för en politisk, gjorde opinionsinstituten de troende en björntjänst; man sågs som en betydelsefull väljargrupp men tron undersöktes inte.
Sociologen Ryan Burge har pekat på att väljare i flera undersökningar identifierar sig som evangelikala oavsett religiös tillhörighet. I en undersökning svarade exempelvis många katoliker, hinduer, muslimer och buddhister att de ser sig som evangelikaler, vilket är uppseendeväckande. Som New York Times uppmärksammade tidigare i år innebar ”evangelikal” tidigare ”regelbundna kyrkobesök, fokus på frälsning och omvändelse och starka åsikter i specifika frågor som till exempel abort. I dag används det lika ofta för att beskriva en kulturell och politisk identitet”.
Frågan som många kristna ledare i USA nu ställer sig är därför hur man återtar begreppet.
Även den stora undersökningen State of Theology bekräftar att en evangelikal identitet säger väldigt lite om tron. År 2022 svarade hela 43 procent av de som sa sig vara evangelikaler (jämfört med 30 procent år 2020) ja till påståendet att ”Jesus var en stor lärare, men han var inte Gud”. En häpnadsväckande siffra när det gäller en grundläggande kristen bekännelse.
Frågan som många kristna ledare i USA nu ställer sig är därför hur man återtar begreppet.
— Jacob Rudenstrand
Flera medier har den senaste tiden uppmärksammat kristen nationalism som en betydande rörelse bakom Donald Trump. Bland annat hänvisar Karin Henriksson i USA och Gud till en undersökning som uppger att 40 procent av befolkningen instämmer helt eller delvis i att USA:s lagar ska grundas i kristna värderingar. Och i våras förklarade reportern Heidi Przybyla i MSNBC att kristna nationalister ”tror att våra rättigheter […] inte kommer från kongressen eller Högsta domstolen. De kommer från Gud”.
Det finns dock flera problem med definitionen av kristen nationalism. Nationalism är givetvis problematisk, men att någon vill stifta lagar utifrån kristna värderingar kan även handla om att man håller med Martin Luther King om att rättfärdiga lagar är i enlighet med Guds lag. Och att rättigheter är gudagivna återfinns redan i USA:s självständighetsdeklaration. Är den då ett uttryck kristen nationalism? I så fall kan man hävda att svenska biskopar som vill att Sveriges migrationspolitik ska utgå från skrivelserna i 3 Mosebok 19 om att välkomna främlingen gör något liknande. Samma text förbjuder för övrigt även avgudadyrkan.
Och även om stödet för Donald Trump på flera håll intar groteska messianska proportioner, fanns det liknande omdömen om Barack Obama. Alltifrån om att vara ”den utvalde” till att beskrivas som Herre och frälsare.
Genom åren har jag lärt känna flera kristna opinionsbildare i Washington DC. För dem som röstar på Trump – trots hans beteende och auktoritära böjelse – har relationen varit transaktionell: Han gav dem en konservativ övervikt i Högsta domstolen till skillnad från en progressiv sådan, något som haft betydelse i såväl prolife- som i religionsfrihetsfall.
Och även om Republikanerna som Grenholm påpekar har mjukat upp sin abortsyn, vilket gjort att relationen till många kristna knakar i fogarna, är skillnaden trots allt stor jämfört med Kamala Harris syn. Att hon i våras besökte en abortklinik – intressant nog i delstaten Minnesota där abort i praktiken är tillåtet under hela graviditeten – illustrerar dess betydelse. Ingen president eller vice president har tidigare gjort ett sådant besök. Den har även en framskjuten roll framför andra frågor i hennes valkampanj.
Detta och mycket annat gör att det bland mina vänner är Trump, trots hans stora brister, man föredrar – om än motvilligt. För varje relativisering av stormningen av Kapitolium, har man även i färskt minne Harris försvar av BLM-protesterna som flera gånger urartade i våld. För varje påminnelse om Trumps demagogiska retorik finns motsvarande exempel bland hans motståndare. För varje varning om auktoritärt ledarskap påminner man om demokratledda städer som förfaller i brott och missbruk. För varje förnekelse av valresultatet påminner man om alienationen mellan den politiska eliten och stora delar av landet.
I ett inflationsdrabbat USA tyder dock mycket på att det blir plånboken som avgör valet – även för kristna väljare. Klart är ändå att ju mer partierna släpper frågor som engagerar troende, desto mindre ses de som en moralisk majoritet. Däremot kanske en profetisk minoritet.
[ Läs tidigare inlägg | Micah Fryxelius: Osanna påståenden om Trump bidrar till polarisering ]
