Det är viktiga samtal och funderingar kring synd och skuld som just nu förs här i Dagen, och som startade i och med Henrik Åströms inledande debattartikel 25/10: Förkunnelse om synd borde vara det mest självklara i kyrkan.
Hur ska vi möta nutidens människa, denna vilsna varelse utan annan riktning än sig själv? För, som Jan-Gunnar Wahlén påminner om i sin replik, så har till exempel den svenske filmregissören Kay Pollak effektivt, genom böcker, föredrag och filmer, lyft bort all tanke på att vi skulle ha någon synd att ansvara för inför någon högre instans.
Ganska många tusen har tjusats av den “sanningen” och ryst av välbehag när Gabriella tar ton och avfärdar “den himmel jag trodde fanns”. (Det skulle vara intressant att undersöka hur det kan komma sig att just den sången med kläm och frenesi sjungits i många kyrkor – hur tänkte man då?)
Nåväl, om nu Paulus skulle ta vägen förbi den nedsläckta kristenhetens ofta så avfolkade kyrkor i vårt land skulle han nog undra vad som hänt. Men snart nog kunde han ana en del av svaret.
Så här dags har Paulus förmodligen tröttnat och skuddat stoftet av sandalerna.
— Tomas Söderhjem
Om han steg in på gudstjänsttid skulle han mötas av välformulerade inbjudningsord och välkomsthälsningar där betoningen ligger på att du som kommit är välkommen precis som du är, vem du än är, hur eller vad du än tror etcetera, etcetera.
Till detta fogas ibland en lätt tafatt formulering om att vi alla kan göra det vi inte borde göra men Gud tar emot oss ändå. En rejäl bekännelse av synd och skuld, gemensamt läst, lever än så länge i en del svenskkyrkliga rum, men även här slirar man snart på de orden och ersätter dem med diffusa promenader runt den farliga synden. Någon kunde ju ta illa upp! Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att finna de rätta orden.
Så här dags har Paulus förmodligen tröttnat och skuddat stoftet av sandalerna. Att “alla har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud”, som Paulus skriver i Romarbrevet 3:23, minns visst bara några få. Och att det är därför synden måste gottgöras genom Jesus Kristus minns prästerna - men vem lyssnar till dem?
När Paulus går vidare visslar han inte på Gabriellas sång i alla fall ...
