Anders Holmbergs intervju med Björn Ranelid i SVT:s 30 minuter har föranlett två debattinlägg i Dagen, en av representanter för “Nordic Network on Science, Theology and Worldviews”, som replikerats på av Johan Kärnbo. Nedan tar jag upp några grundläggande punkter som förhoppningsvis kan skapa större klarhet i diskussionen.
Naturvetenskapen är ett av människan skapat system som vuxit fram under tusentals år och långsamt förfinats, och vars spelregler bland annat inkluderar kvantifiering, kausalitet och upprepbarhet. All naturvetenskap utgår, om möjligt, från mätningar med feluppskattningar. Målet är att så objektivt och noggrant som möjligt undersöka hur den fysiska verkligheten är uppbyggd och fungerar.
För att slutsatserna ska bli tillförlitliga studerar man endast det som är möjligt att få säker och objektiv kunskap om. Det vill säga objekt som består av materia/energi, som befinner sig i rumtiden och som endast växelverkar genom de fyra kända naturkrafterna (stark, elektromagnetisk, svag och gravitationell kraft). Vi tillåter alltså i det vetenskapliga studiet endast objekt och krafter vi har full kontroll över och utesluter allt annat. Så kan våra utsagor bli så säkra som möjligt.
För att räknas som en naturvetenskaplig teori måste denna vara potentiellt falsifierbar; det måste finnas en observation som vid ett visst utfall motbevisar teorin. Även en felaktig teori är vetenskaplig så länge som den i princip är möjlig att falsifiera. Att vara vetenskaplig och att vara sann är således två helt olika saker!
På grund av dessa självvalda begränsningar och definitioner är vetenskapen oförmögen att ge oss absoluta sanningar. När man säger att en vetenskaplig teori är “sann” menar man att den är användbar, alltså avspeglar verkligheten tillräckligt väl så att vi kan förstå, utnyttja och manipulera denna (för att till exempel förutsäga väder eller konstruera maskiner). Vetenskap innebär således vetande (men ett begränsat sådant) och inte tro.
Om universum startade från ingenting har vi en verkan utan en orsak, vilket vetenskapen inte kan handskas med.
— Krister Renard
Ovanstående kan uppfattas som en svaghet hos vetenskapen. I själva verket är vetenskapens begränsning dess styrka! Genom att utesluta allt som vi inte har full kontroll över blir vetenskapen “stark”. Men om nu vetenskapen är begränsad, kan den inte samtidigt uttala sig om det som ligger utanför denna begränsning. Vilket innebär att naturvetenskap i sig varken utesluter eller bekräftar existensen av övernaturliga fenomen som Gud eller mirakler.
Den vardagliga betydelsen av ordet Big Bang inkluderar både universums uppkomst (hur allt startade – den stora smällen) och universums utveckling efter att det uppkommit.
Teorin för universums utveckling/expansion härleds från ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori och stöds av observationer (bland annat den kosmiska bakgrundsstrålningen) och är därför en vetenskaplig teori. Medan frågan om själva starten ligger utanför vetenskapen. Denna distinktion är viktig och i intervjun med Ranelid används ordet Big Bang slarvigt, vilket skapar onödig förvirring.
Kausalitet (orsak och verkan) utgör en av hörnstenarna i naturvetenskapen. Om universum startade från ingenting har vi en verkan utan en orsak, vilket vetenskapen inte kan handskas med. Och fanns det “något före” universum, ja, då skjuter vi bara problemet ett steg bakåt. Då återstår att förklara hur detta föruniversum uppstått, vilket i förlängningen leder oss bakåt i all oändlighet. Alternativt till någon typ av cirkelresonemang. Båda dessa alternativ för oss ut i metafysikens försåtminerade terräng.
Hur universum startade och varför universum fått de egenskaper det har vet vi således inte. En treårig flicka på dagis vet exakt lika mycket om detta som en nobelpristagare i fysik – det vill säga ingenting!
[ Läs tidigare inlägg | Ranelid har rätt - och fel ]
Ofta ställer man religion i motsats till naturvetenskap. Vilket är fel. Religionen ligger helt och hållet utanför naturvetenskapens kompetensområde och dessa två har ingen konfliktzon. Motsättningen ligger i stället mellan naturalism och religion. Enligt naturalismen/ateismen kan allt som existerar förklaras med hjälp av naturvetenskap. Detta är emellertid inte ett vetenskapligt påstående utan ett ideologiskt sådant. Naturalismen är således en ideologi.
Vilket får mig att tänka på den ökände “Mästaren av Balliol”. År 1880 gav sju studenter på Oxfords äldsta College, Balliol, ut en samling ironiska dikter (vilka omedelbart förbjöds). En av studenterna, Benjamin Jowett, bidrog med följande finurliga vers:
“First come I. My name is J-W-TT. There’s no knowledge but I know it. I am Master of this College, What I don’t know isn’t knowledge.”*
Den sista raden “Vad jag inte vet, är inte kunskap” har blivit en klassiker. Genom att begränsa kunskapen till det Mästaren av Balliol vet, gör sig denne, per definition, allvetande.
Ateisterna försöker, likt Mästaren av Balliol, göra vetenskapen allvetande genom att bortdefiniera allt som ligger utanför dess domän. Medan vetenskap och religion i själva verket handlar om olika perspektiv på verkligheten. Dessa två perspektiv utesluter inte varandra utan kompletterar varandra. Båda är nödvändiga för att vi fullt ut ska kunna förstå och handskas med hela den totala verklighet i vilken vi lever.
* Ungefär: Först kommer jag. Mitt namn är J-W-TT. Det finns ingen kunskap som jag inte vet. Jag är Mästare på detta college, vad jag inte vet, är inte kunskap.
[ Läs tidigare inlägg | Johan Kärnbo: Ranelid har naturligtvis helt rätt ]
