Det senaste året har det varit flera diskussioner på Dagens debattsida om dekonstruktion och om människor som lämnat den kristna gemenskapen. Nu senast har det även varit en diskussion om vilken förkunnelse som lämpar sig till våra ungdomar. Det är viktiga samtal som behöver föras med varsamhet och med en ärlig vilja att lyssna in olika erfarenheter och perspektiv – även de som utmanar våra personliga övertygelser.
Men det finns också en risk förknippat med detta, och det är att vi fokuserar så mycket på gråskalorna och problemen att vi förlorar språket för den frimodiga tron. Att vi börjar uppfatta det som ärligare och mer autentiskt att vara tvivlare än bekännare. Att vi blir cyniker som ser med misstänksamhet på alla som talar frimodigt om sin hängivenhet för Kristus.
Det finns verkligen dåliga erfarenheter som kan föra oss i en sådan riktning. Många som har blivit brända på den kristna församlingen har blivit det på grund av ensidigheter eller allmän ytlighet. Högstämda proklamationer har visat sig sakna substans. Kritiska frågor har avfärdats som otro eller brist på överlåtelse. Löften i förkunnelsen har visat sig svika när det verkligen gäller. Att man då utvecklar en ”allergi” mot det alltför tvärsäkra är inte konstigt.
Men Jesus säger samtidigt: ”Tvivla inte, utan tro!” (Joh 21:27). En grundläggande insikt för att kunna kombinera frimodighet med integritet är därför att tron är tänkt att beröra såväl våra känslor som våra intellekt. Men också att den kan beskrivas som både kollektiv och individuell.
Kopplat till det första kan det finnas olika typer av ensidighet i den kristna församlingen. Vissa miljöer har ett överdrivet fokus på det känslomässiga, medan andra bara lyfter fram det förnuftsmässiga. Ledare med olika slags gåvoutrustning tenderar dessutom att presentera tron med olika betoningar; det kan se väldigt olika ut om pastorns primära gåva är herde, evangelist eller profet.
Utmaningen för oss alla ligger därför i att erövra bredden. Vi behöver ett språk både för det känslomässiga och för det intellektuella.
— Olof Edsinger
Utmaningen för oss alla ligger därför i att erövra bredden. Vi behöver ett språk både för det känslomässiga och för det intellektuella. Vi behöver se och uppskatta mångfalden i olika gåvor och tjänster. Och mitt i detta är min övertygelse att det finns plats både för personlig hängivenhet och för en tydlighet om trons innehåll.
Mest uppenbart är detta med det känslomässiga. Kärlekens språk är till sin natur hängivet, för sann kärlek – i alla fall av det romantiska slaget – rymmer alltid någon form av exklusivitet. När vi gifter oss ger vi löften om en unik form av trohet och överlåtelse till varandra, som vi inte samtidigt kan ge till någon annan. Och en av de vanligaste bilderna för relationen mellan Kristus och hans folk är just äktenskapet.
Men även den intellektuella dimensionen har ett språk av exklusivitet. Gång på gång gör Jesus klart att han är Sanningen, och när vi söker oss till honom kastas ett förklarande ljus både över Guds väsen och över den värld som vi är satta att verka i. Visst är det sant att tron ibland går utöver vårt förnuft. Men tron som tillit bygger samtidigt på ett utforskande, en erfarenhet. Som den evangelikala teologen John Stott formulerar det hela: ”Tron är varken naiv eller lättlurad. Den är varken ologisk eller irrationell. Den är tvärtemot tillit baserad på vårt förnuft. Den vilar på kunskap, kunskapen om Guds namn. Den är förnuftig därför att den bygger på vissheten att Gud är tillförlitlig. Det är aldrig oförnuftigt att lita på Gud därför att han är den mest trovärdige av alla.”
[ Peo Thyrén: ”Jag visste att jag stod vid ett vägskäl – nästa morgon bad jag en frälsningsbön” ]
Erfarenheten av det här är både kollektiv och individuell. I vår kultur betonas det individuella, och särskilt väckelserörelsen har länge talat sig varm om det personliga mötet med Jesus. Många kan också intyga att den här typen av möten kan förvandla oss i grunden. I tider av torka och tvivel, eller där vi upplever det som att Gud är frånvarande, är det av stort värde att kunna falla tillbaka på tidigare gudsmöten, tidigare förklaringsstunder, tidigare erfarenheter av Andens gåvor.
Men erfarenheten av Gud är också något kollektivt. Faktum är att den bärs av troende i alla tider. Som enskild kristen kan jag därför finna vila, men också frimodighet, utifrån de fäder och mödrar som gått före – lärjungar till Jesus som kunnat vittna om att Herren har varit där och burit, ofta under svårare omständigheter än våra egna.
Vad innebär då detta, kopplat till den frimodiga tron? Jo, att Gud vill ge oss både ett hjärtats och ett hjärnans språk för en tro som låter honom vara Herre och Frälsare. Som med övertygelse tar fasta på hans ord och löften, inte som en verklighetsflykt eller en väg bort från intellektuell reflektion, utan som en logisk följd av att vi har lärt känna honom sådan Han är. Och då inte bara på ett individuellt plan, utan i relation till Guds folk i alla tider (se Ef 3:18).
På så sätt får vi vara fullt medvetna om kristenlivets nyanser, utan att göra avkall på vår egen frimodighet. Varje troende har fått en inbjudan att sträcka sig mot trons mognad, men också mot en klar och tydlig bekännelse – samtidigt.
[ ”Många av mina hårdrocksvänner har blivit brända av kyrkan” ]
