Klimatkrisen är ett faktum! Den går inte att förneka, även om det finns de som gör tappra försök. 2023 var det varmaste året i historien sedan man kunnat mäta den globala temperaturen och så har det fortsatt under 2024. Värmerekorden har slagits på löpande band.
Trenden är tydlig. I dagarna kom en rapport som visar att med nuvarande takt på åtgärder är risken att temperaturökningen snarare kommer att vara 3 grader, än det i Parisavtalet uppsatta målet 1,5 – ett mål som kan vara gränsen för så kallade “tipping points”.
Att klimatförändringarna beror på människans påverkan är uppenbart. Redan 1896 visade den svenske forskaren Svante Arrhenius, den förste svenske nobelpristagaren i fysik, sambandet mellan mängden koldioxid och jordens temperatur. Sedan slutet på 1970-talet har man talat om växthuseffekten och redan på 1980-talet visste man att uppvärmningen på grund av fossila bränslen är ett klimathot.
Det är inga nyheter och ändå har det hänt och händer så litet. Det är alltså inte så att vi inte vet! Klimatkrisförnekare och konspirationsteoretiker finns, men det är inte de som är det stora problemet, utan alla vi som faktiskt vet men inte låter vetskapen påverka våra liv.
Det finns flera orsaker till detta. En är att de flesta av oss inte vill ändra vårt sätt att leva. Motiven (eller bortförklaringarna) kan variera. Vi kan hänvisa till att teknikutvecklingen kommer att lösa problemet, att det ändå inte spelar roll vad jag gör, att det redan är för sent, att problemet ligger någon annanstans i världen. Eller sticker vi helt enkelt huvudet i sanden för det är enklast så.
Hoppet och befrielsen ligger i att habegärets makt avslöjas, bekämpas och avväpnas.
— Mats Larsson
Vi har heller inte fått särskilt stor hjälp från våra beslutande politiker som uppenbarligen prioriterar sin egen maktposition och därmed är livrädda att komma med förslag som gör att man kan förlora röster. I stället blir resultatet populistiska förslag och tal om att det inte ska påverka vanligt folk och våra vardagsliv, när det är just det det måste göra. Hopplösheten och likgiltigheten breder därför ut sig i samhället, men också inom kristenheten.
Ett kristet sätt att reagera på klimatkrisen kan inte vara hopplöshet, förnekande eller likgiltighet. Vårt förhållningssätt måste vara annorlunda. Som kristna måste vi ta situationen på allvar, inse vårt ansvar och vara beredda att göra nödvändiga förändringar. Vi behöver damma av det Bibeln kallar omvändelse.
Omvändelse handlar om att förenas med Jesus, Hans vilja och handlande i den här världen. Och därför är omvändelsen alltid hoppfull. När Jesus och de nytestamentliga författarna använder begreppet är två aspekter tydliga: förändrat sinne, alltså ett nytt sätt att tänka och förändrad riktning, alltså ett nytt sätt att handla. Båda aspekterna kan sammanfattas i att förenas med Jesu intressen och handlande i den här världen som den faktiskt ser ut.
Omvändelsen skapar på så sätt ett hoppfullt alternativ till samhällets sätt att tänka och leva. Den kristna tron handlar därför till stor del om alternativet, att visa på ett annat sätt än det gängse, vilket i sin tur kan skapa förutsättningar för förändringar.
[ Steven Crosson: Sökes: ett ledarskap för klimatet ]
Genom kyrkans historia har väckelsen ofta medfört positiva förändringar i samhället. Den tidiga kyrkans annorlundaskap i relation till det omgivande romerska samhället fick ett inflytande på synen på människans värde. Väckelsefolk under de senaste århundrandena har påverkat demokratiseringen, kvinnans frigörelse, sociala reformer och avskaffandet av slaveriet. Allt detta för att människor vänt om och låtit sina tankar och handlingar förenas med Jesu kärlek och handlingar i den här världen.
Omvändelsen innebär alltid förändring. Förändring är jobbigt. Det går inte bara att fortsätta som hittills, utan tankar och beteende kommer att kalibreras mot Jesu intentioner. Här gäller det att inse det hoppfulla och befriande i förändringarna som krävs.
I det individualistiska och konsumistiska samhället vi skapat ses det som dumt att avstå från något över huvud taget. Men i den evangeliska förnöjsamheten och insikten ligger en dubbel befrielse i att våga avstå. Hoppet och befrielsen ligger i att habegärets makt avslöjas, bekämpas och avväpnas. Kanske den starkaste av makter i vår kultur.
Men i den hoppfulla omvändelsen finns också en befrielse till ett friare liv. Vi behöver inte längre leva upp till kraven på det perfekta livet. Att våga ett liv med andra prioriteringar och val ger möjligheter till ett sundare och hoppfullare liv för oss, men också för hela världen.
Men spelar det någon roll vad jag gör? Frågan är felställd, då det inte är resultatet som är det viktiga utan Jesu kärlek och dess frukt (och frukt och resultat ska inte blandas ihop). Att Jesus älskar universum och den fantastiska planet vi befinner oss på borde vara självklart.
Att Jesus, som bevisat sin kärlek genom att dö för mänskligheten, bryr sig om och känner medlidande med de som drabbas av klimatförändringarnas katastrofala konsekvenser går väl heller knappast att förneka. Den hoppfulla omvändelsen är att förenas med Jesu kärlek till världen. Den kärleken ger oss egentligen inget alternativ, men den ger hopp. Frågan är om vågar och vill?
[ Öyvind Tholvsen: Lurar församlingen sig till ett gott miljösamvete? ]
