Den 12 juni 2024 markerade en historisk vändpunkt i Norge. Efter flera års debatt röstade Stortinget enhälligt för ett förbud mot kusinäktenskap. Detta var ett viktigt steg för att skydda mänskliga rättigheter, hälsa och frihet, särskilt för unga kvinnor som ofta utsätts för tvång och negativ social kontroll i sådana äktenskap. Nu är det dags att Sverige följer Norges exempel.
Kusinäktenskap handlar inte bara om individuella val, utan också om samhällets ansvar att skydda sårbara grupper. I Norge infördes förbudet efter många års kamp mot negativ social kontroll, tvångsäktenskap och de hälsorisker som kommer med nära släktskap. Sverige står inför liknande utmaningar, och tiden är inne för att vidta motsvarande åtgärder för att skydda individens frihet och hälsa.
Studier visar att barn till kusiner har betydligt högre risk att födas med medfödda missbildningar och genetiska sjukdomar. Kvinnor som gifter sig med nära släktingar löper också större hälsorisker under graviditet och förlossning. Detta är inga hypotetiska faror – forskningen har tydligt bevisat dem. Att förbjuda kusinäktenskap handlar därför inte om att inkräkta på privatlivet, utan om att skydda folkhälsan och framtida generationer.
Dessutom är kusinäktenskap ofta förknippade med tvångsäktenskap, där unga människor – särskilt kvinnor – förlorar möjligheten att själva välja sina livspartner. Detta är en form av negativ social kontroll som strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett förbud skulle vara en viktig åtgärd för att bekämpa dessa övergrepp och säkerställa att varje individ har friheten att bestämma över sitt eget liv.
En invändning mot ett förbud kan vara att det kan uppfattas som ett angrepp på kulturella och religiösa traditioner. Men det är viktigt att betona att ett sådant förbud inte handlar om att stigmatisera kulturer, utan om att skydda individer. Sverige har en lång tradition av att främja jämlikhet och mänskliga rättigheter, och ett förbud mot kusinäktenskap skulle vara ett naturligt steg i denna riktning.
Ett förbud är inte ett angrepp på kultur, utan ett försvar för de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.
— Sara Gaulin
I vissa miljöer är kusinäktenskap djupt rotade. Det innebär att vi, utöver att införa ett förbud, också måste arbeta med informationskampanjer och föra en nära dialog med dessa grupper. Vi måste förklara de hälsomässiga riskerna och de sociala konsekvenserna, så att förbudet inte bara uppfattas som ett påbud ovanifrån, utan som en nödvändighet för att skydda individens rättigheter.
Sverige måste också vara förberett på att möta ett antal praktiska utmaningar. Precis som i Norge kan människor försöka kringgå förbudet genom att gifta sig utomlands och sedan ansöka om familjeåterförening i Sverige. Därför är det nödvändigt att utveckla tydliga regler som förhindrar att sådana äktenskap erkänns i landet.
Vidare är det viktigt att skapa ett tydligt dispenssystem som endast ger undantag i mycket speciella fall. Detta kommer att vara avgörande för att säkerställa att förbudet inte urholkas av juridiska gråzoner.
[ Kusinäktenskap föreslås förbjudas 2026 ]
En annan utmaning är hur vi ska säkerställa att släktskap mellan makar verifieras noggrant, särskilt i fall där dokumentation saknas. Detta kan vara särskilt relevant för personer med utländsk bakgrund, där släktskap kan vara svårt att bevisa. Ett starkt regelverk för släktkontroll måste finnas på plats för att förhindra att lagen kringgås.
Vissa kommer att hävda att ett förbud mot kusinäktenskap är diskriminerande. Men i verkligheten är det motsatsen. Sverige har redan förbjudit barnäktenskap och polygami, eftersom dessa praktiker bryter mot grundläggande rättigheter. På samma sätt handlar ett förbud mot kusinäktenskap om att skydda individens frihet och hälsa, och att förhindra praktiker som sätter människor i sårbara positioner.
Vi kan inte låta kulturella traditioner väga tyngre än individens rätt till självbestämmande och hälsa. Ett förbud är inte ett angrepp på kultur, utan ett försvar för de mest grundläggande mänskliga rättigheterna – rätten att välja sin egen framtid och att leva ett liv fritt från tvång och social kontroll.
[ Forskning: Betänketid vid skilsmässor gav tydligt resultat ]
Norges beslut att förbjuda kusinäktenskap var ett nödvändigt och modigt steg i rätt riktning. Men Norge är inte ensamt om att stå inför denna problematik. Sverige har också en betydande befolkning där kusinäktenskap är en tradition, och det är dags att agera. Ett förbud skulle vara ett tydligt tecken på att Sverige sätter individens rättigheter och hälsa först, och att landet är villigt att fatta svåra beslut för att skydda sina medborgare.
Vi står inför en krävande, men nödvändig uppgift. Sverige har en stark tradition av jämlikhet och mänskliga rättigheter, och ett förbud mot kusinäktenskap skulle vara ett naturligt nästa steg. Det handlar inte bara om lagstiftning, utan om att skapa ett samhälle där alla har rätt att bestämma över sina egna liv – fria från tvång, kontroll och skadliga traditioner.
Norge har visat vägen. Nu är det Sveriges tur att ta ansvar för framtiden för sina medborgare – för barnens skull, för kvinnornas skull, och för ett mer rättvist och hälsosamt samhälle.
