Vi lever i den mest expansiva tiden i kyrkans historia. Tusentals personer kommer till tro, nya församlingar föds och det som var verkligt för den första kyrkans upplevs ständigt. För oss i väst där andelen kristna bland befolkningen har minskat under decennier kan det låta som ett märkligt uttalande, men det är sant.
Det som sker stämmer inte heller överens med hur vi i väst ofta förväntar oss att det ska ske. Den medierapportering vi tar del av är ganska omedveten om den historiska förändring som tyst sker under ytan av det ekologiska, ekonomiska och militära informationsbruset.
Det här är inte bara intressant information – det är enormt uppmuntrande. Gud gör i dag precis det han sa att han skulle göra, nämligen bygga sin församling på ett sådant sätt att helvetets portar inte skulle kunna vinna över den.
Medan vi i väst våndas, med rätta, över hur sekulariseringen drar fram, sker precis det motsatta på de flesta andra håll. Det inger hopp. Det är inte de yttre omständigheterna som avgör om församlingen är levande och dynamisk. Det är Gud som verkar, och det sker som svar på tro och bön.
Faktum är att den kristna församlingens enorma tillväxt, som ofta sker under svåra omständigheter, kan vara det starkaste apologetiska argumentet för dem som försöker försvara tron i västvärlden. Efter två tusen år av kyrka finns det fler personligt överlåtna troende än någonsin tidigare. Vi menar inte personer som bor i kulturer som betecknas som kristna utan personer som verkligen tror på Jesus Kristus, ofta i skarp kontrast till den omgivande kulturen (den ursprungliga förståelsen av vad ”kristen” betydde).
Medan vi i väst våndas, med rätta, över hur sekulariseringen drar fram, sker precis det motsatta på de flesta andra håll.
— Kjell Axel Johanson
Några exempel: Efter kulturrevolutionen i Kina fanns det enligt officiella siffror ungefär 700 000 kristna kvar. Den kommunistiska förföljelsen var brutal och blodig. I dag betraktar sig ungefär 10 procent av befolkning som kristen. Det är över 100 miljoner.
Sedan förföljelsen återigen intensifierats under president Xi är det nästan omöjligt att få en bra bild och rätt statistik men en sak är säker: det finns fler troende kristna i Kina än det finns medlemmar i Kommunistpartiet. Trots förföljelse och fängslanden och kameror med ansiktsigenkänning vid många kyrkor.
Den kraftiga tillväxten av personer som lämnar islam och blir kristna är närmast chockerande. En forskare vid John Hopkins University säger att islam är den snabbast minskande religionen i Iran och räknar med att antalet kristna är någonstans mellan 1 och 3 miljoner, de flesta evangeliska. För några år sedan fanns det nästan inga konvertiter från islam. Iran räknas som ett av de tuffaste länderna för kristna och tillväxten av kristna gör att fundamentet för den islamska republiken skakar.
Också i Nordafrika sker stora saker: Varje dag sker tusentals omvändelser, ofta spontant. En god vän som är präst i en kristen kyrka i landet berättade att han tidigt en morgon hörde jag en kvinna ropa för full hals ”kristna är fegisar, kristna är fegisar”. Han sprang ut för att prata med henne och frågade varför hon var så upprörd över kristna. Hon svarade: ”Jesus kom till mig i drömmen och sa att jag skulle gå till en kyrka för att få veta mer om hur jag kan följa Honom. Jag har gått från den ena kyrkan till den andra och ingen vågar prata med mig (av rädsla för myndigheterna). Jag är så besviken.” Min vän lugnade henne, förklarade evangeliet för henne och ledde henne till tro.
Den här starka rörelsen föddes ur bön. På 1970-talet fanns väldigt få kristna i de här regionerna. Men med tiden började tiotusentals kristna be för bland annat Nordafrika, Iran och Kina och gensvaret har varit så enormt att många sammanhang nu sänder missionärer till övriga delar av världen.
[ Dokument: "Man är inte van att se människor så hängivna" ]
Tillväxten sker oftast genom direkt påverkan av den helige Anden. Missionärer, radio- och tv-mission ser ut att ha en viktig stödjande funktion, men själva evangelisationen ser mer ut som den vi känner igen från Apostlagärningarna.
Vill man lära sig om hur det sannolikt var på de allra första kristnas tid före kyrkomötet i Nicea är det bästa rådet att lära sig från den förföljda kyrkan. De kristna som lever under svåra omständigheter har troligen inte alla teologiska finesser klara för sig och de har betydande problem med sammanhållning och strategier, men det är ju också något som påminner oss om den tidiga kyrkan.
De berättar om vad Gud har gjort i deras liv, människor har drömmar och syner där Jesus talar och man har upptäckt att när troende ber så får de bönesvar. Det är helt enkelt ett svar på människors längtan.
Det som sker i världen i dag ger hopp för församlingen i väst. Gud gör precis det han har lovat mitt framför våra ögon. Den dynamik vi läser om i Nya testamentet är påtagligt närvarande – jag har sett det med egna ögon – och ja, det känns väldigt konstigt för kyrkan i väst, men det stämmer med vad apostlarna och de första kristna beskriver.
Det råder inget tvivel om att evangeliet är verkligt sant. I vår tid väljer många kulturpersonligheter i väst att ta till sig klassiskt kristna värderingar. Det är bra. Men den morgonluft jag anar från dynamiken i den globala, växande kyrkan är vad som ger det verkliga hoppet.
