I Dagens artikel 10/11 om de växande konferenserna för unga läser jag pastorn Jacob Svenssons iakttagelser, och kan konstatera att något spännande sker i vår tid. Listan över välbesökta konferenser och festivaler är imponerande men kan också göras längre.
Sista helgen i september välkomnade vi i Frölunda Pingst över 300 unga vuxna till konferensen Förankrad. En konferens som våra unga vuxna själva planerat, arbetat fram och genomfört, med många hejarop och stöd från församlingen i övrigt.
Vår konferens nådde maxgräns i deltagare och det var ljuvligt att få se hela kyrkan full av unga vuxna som fick redskap för att förankra sin tro genom bibelstudium, bön och kreativitet. Att i avslutningen av dagen få se unga människor hängivna i lovsång och sedan ge överväldigande respons på ett budskap om att överlåta sitt liv till Gud, gjorde ett djupt intryck på mig.
Det verkar som att Gud gör något särskilt i den unga generationen just nu. Från plats efter plats hör jag rapporterna om att den unga delen i församlingen växer. Unga vuxna som vuxit upp i våra kyrkor verkar bli kvar och unga sökare dyker upp vid kyrkdörren, i allt större utsträckning. Kan det vara så att det vi har bett om, arbetat för och längtat efter börjar ske?
Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren upprepat siffran 60 procent från rapporten kristen tro på glid. Att 60 procent av de unga som finns med i våra barn- och ungdomsarbeten glider bort från kyrkan innan de fyllt 23 år. Det har varit min bön och min nöd att den siffran skulle sjunka. Nu börjar jag på allvar få tro för att den är på väg att göra det.
Min övertygelse är att om vi vill se vad Gud verkligen vill göra i våra församlingar är det dags för oss äldre att kliva fram, nu mer än någonsin.
— Johanna Bode
I lördags när jag var på en gudstjänst delade predikanten, en av våra nationella ledare, ett profetiskt ord om att regnet kommer. Att en väckelse i en ung generation är på väg, men mitt inre ropar att jag redan ser den.
Senare i gudstjänsten välkomnas representanter för den unga generationen fram och vi ber för dem. Jag ber så gärna för dem, men i mitt hjärta känner jag också nöden för min egen tjänst som pastor och ledare i församlingen, mitt i det jag ser. Jag känner så starkt behovet av vishet, insikt och mod för att kunna facilitera det jag ser Gud göra. Jag behöver också förbön, känner jag, och rör mig mot förbönsplatsen.
Det jag redan ser Gud göra bland de unga gör mig så otroligt tacksam och inspirerad. Samtidigt är jag livrädd. Jag längtar så efter att den kyrka jag tjänar och alla våra kyrkor ska vara redo för vad som händer och orka ta emot det, men jag vet att det inte är självklart. Jag ser att det kommer att kräva både hårt arbete, mod och vishet. Klarar vi av det?
Att 60 procent av de unga tidigare har lämnat har på ett sätt varit ganska bekvämt för många kyrkor. Mycket har kunnat fortsätta i gamla hjulspår. Men när den unga gruppen växer kommer det naturligt att skapa förändring som inte alltid är bekväm.
[ Bönestunden gav Kai Johansen livslusten tillbaka ]
Många kommer inte att känna igen sig i församlingslivet på samma sätt som tidigare, vilket kan skapa friktion. När unga kliver fram och tar plats är det också lätt att tro att vi som äldre (läs 35+) inte längre är viktiga eller behövs, men jag tror inte att det kan bli mer fel.
Min övertygelse är att om vi vill se vad Gud verkligen vill göra i våra församlingar är det dags för oss äldre att kliva fram, nu mer än någonsin. Om man aldrig tidigare klivit på och tagit ansvar, då är det dags nu.
För även om Gud gör stora saker i den unga generationen så är erfarenhet, stabilitet och trygghet något som Gud inte kan ge dem på något annat sätt än genom oss äldre.
Återigen vänder jag mig till berättelsen om Mose och Josua. En fantastiskt vacker berättelse om en ledare som tar sig an en ung person och förvaltar det som Gud lagt i adepten. Mose använder sin erfarenhet och kunskap för att stödja Josua och ge honom plats att växa. När Josua börjar agera i sin kallelse så finns Mose där. Han går inte hem och ser om sitt eget utan han finns där, lyfter sina händer och välsignar Josua i hans tjänst.
När jag nyligen frågade våra unga vuxna vad de mest av allt behöver från oss äldre i församlingen fick jag svaret uppmuntran. Det gick rakt in i mitt hjärta. Tänk att det är vad de törstar efter mest. Att känna att vi ser dem, att vi tycker om dem och att vi tror på dem. Var det kanske därför Gud gång på gång uppmanade Mose att gjuta mod i Josua?
Till den dag Mose dör är hans viktigaste uppdrag att ge Josua allt han har för att han ska kunna föra folket in i det Gud lovat. Mose skulle inte få se löftet uppfyllt och det visste han, ändå gav han allt för att Josua skulle vara redo och känna Mose stöd.
Jag ber och längtar efter att få vara en Mose för några. Jag ber och längtar efter att våra församlingar får vara fyllda av Mose-personer och att kulturen bland oss äldre får präglas av Mose attityd. Att vi vänder oss mot den unga generationen, ser dem, glädjer oss över dem, ger dem plats, gjuter mod i dem, stödjer dem och välsignar dem. Det kommer att kräva mycket arbete, kärlek och tålamod för att nå dit. Men jag vet att jag inte har något val, Kristi kärlek tvingar mig.
Antar du utmaningen med mig?
[ Ida-Maria Brengesjö: Kan kyrkan tillåta de unga att leda vägen in i väckelse? ]
