För någon vecka sedan döptes Asta. Ett dop i Svenska kyrkan som många andra under dessa veckor. Vatten, Treenighet, ljus, gemenskap och psalmer. Genom den gamla kyrkan ekade “Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen” – Ylva Eggehorns älskade psalm från 1991.
När psalmen publicerades, i början av 1990-talet, präglades Europa av optimism. “Hoppets årtionde” kallades det. De kommunistiska diktaturerna hade fallit i stort sett utan våld. Mer och mer upplevde jag, uppvuxen bakom järnridån, att 1900-talets mörka kapitel av världskrig, kallt krig, nationalism och murar låg bakom oss. Att vi visste bättre: Nedrustning var framtiden, atomvapen ett felsteg under en period, framöver ett minne blott. Mänskliga rättigheter och den sårbara planetens överlevnad var mänsklighetens stora gemensamma uppgifter som skulle lösas med ett starkt FN.
Samma vecka som Asta döptes fick jag en broschyr hemskickad. Avsändare: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Om krisen eller kriget kommer är en guide för varje hushåll i Sverige om hur vi ska förbereda oss på kriser och krig. På framsidan står en beväpnad soldat i centrum med allvarlig blick, i bakgrunden fortsätter det vanliga förskolelivet, på andra sidan skjuter en soldat, finns stridsflyg och stridsbåt.
Sverige ser över sitt försvar och sin beredskap i en tid då cyberattacker hör till vardagen, Ryssland skickar en interkontinental ballistisk robot till Ukraina och nästa år ökar sin försvarsbudget med nästan 30 procent.
Saker händer som för några år sedan var otänkbara. Skriften kommer i en tid när eskalationen av detta anfall blir påtagligt. Och Sverige förbereder sig.
Det barn som vi firar även denna jul, stör och utmanar. Och ställer frågan till våra kyrkor – hur är ni delaktiga i att förbereda fred?
— Almut Bretschneider-Felzmann
De tyska fredsforskningsinstitutens rapport 2024, Värld utan kompass, beskriver en värld med den mest våldsamma nivån sedan 30 år, sedan början av “hoppets årtionde”. Är skriften Om krisen eller kriget kommer ett försök att hitta kompassen i vårt land? Ett försök att förbereda svenska folket på det som kan hända?
Var söker vi som kyrkor vår kompass i en värld där våra länder och vi alla riskerar att stänga sårbarhetens fönster för att skapa trygghet och säkerhet? Hur förhåller vi oss till talet om antagonisten, om fienden? Vi är väl medvetna om att kyrkor i det förflutna, under båda världskrigen, haft svårt att distansera sig från nationella intressen och att navigera i kyrkans uppdrag som i lunga och trygga tider är så lätt att tala högt om. “Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn” (Matt 5:9). Hur tolkar vi i vår tid uppdraget “att älska våra fiender”?
En dikt av teologen och poeten Dorothee Sölle ger mig orientering:
Sårbarhetens fönster behöver stängas
så säger militären
för att ge skäl för upprustningen
Ett sårbarhetens fönster
är min hud
utan fukt och utan beröring
dör jag
Sårbarhetens fönster muras igen
mitt land kan inte leva
Vi behöver ljus
för att kunna tänka
vi behöver luft
för att kunna andas
vi behöver ett fönster
till himlen (min översättning)
Sårbarhetens fönster behöver hållas öppet, fönstret till himmelen, fönstret till jorden, till medmänniskan och omvärlden i en tid som lär oss att stänga om oss, att skydda oss. Jag vill inte lära mig “vi och dem-språket”, jag vill bevara det empatiska mellan oss – oavsett vilket land vi kommer ifrån, vilken religion som är helig för oss, vilket språk som är närmast hjärtat. Jag vill bidra till att använda konfliktlösningsmetoder och lära barn att våld är inget medel att lösa konflikter med.
Fredsforskningsinstitutens rapport konstaterar att länders egna särintressen “förtränger den institutionaliserade multilateralism” i vår tid men att det just är denna som behöver stärkas. Den betonar också att militärutgifter inte får öka på bekostnad av fredsrelevanta politiska områden som klimatpolitik och stärkandet av civilsamhället. Fred behöver fortsätta byggas – även om den i dag känns långt borta.
Vad är kyrkornas uppgift här? Vi går mot julen, mot julkrubban – smärtans och sårbarhetens vagga. Det är där i sårbarheten som hoppet föds. Hälsningen “Var inte rädda. […] Ära åt Gud i höjden och fred på jorden”, följer mig. Den ger orientering i att bearbeta rädslan, att omvandla den till mod och livskraft som en andlig uppgift i denna tid, att inte låta oss fångas av den antagonistiska berättelsen.
Att öppna sårbarhetens fönster, att leva detta “ära åt Gud i höjden och fred på jorden”, betyder att närma sig och följa det barn som föddes utan skydd av våld och vapen, det gudsbarn som vann segern över döden. Den som vann gjorde det inte med knutna nävar, inte som en superhjälte med stora vapen i handen utan i mötet med sina medmänniskor med sårade händer.
Den som vi kallar Kristus och som vi firar i julnatten levde nära dem som omvärlden var misstänksam mot, som förkastades och som övergavs. Han byggde broar till dem som kallades fiender. Kyrkans uppdrag, som delas av kristna över hela världen, är att öppna sårbarhetens fönster. Kyrkans uppdrag är inte att värna nationella intressen.
Det barn som vi firar även denna jul, stör och utmanar. Och ställer frågan till våra kyrkor – hur är ni delaktiga i att förbereda fred?
