Anders Lundberg har helt rätt när han pekar på att ett ökat intresse för konfirmation inte i sig är ett tecken på påkristning. Och jag håller helt med om vikten av att konfirmationsundervisningen har rätt fokus, det vill säga pekar på Jesus Kristus, vilket också ungdomarna själv efterlyser. Det är alldeles särskilt viktigt när fler än tidigare vill gå att läsa, eftersom sannolikheten är stor att många av konfirmanderna har liten eller ingen tidigare kunskap om kristen tro.
Nu var det ju inte statistiken som var huvudpoängen i min kolumn utan det faktum att kyrkomötet med acklamation antog en formulering om vad som är Svenska kyrkans uppgift i det offentliga rummet – att leda människor till tro på Kristus. Som jag ser det är det ett ljus i mörkret, en svala som förebådar sommaren, ett tecken på att glaset kanske ändå inte är halvtomt utan halvfullt.
Kyrkomötets uttalande kan ses som en proklamation som får sitt värde om och när den omsätts i praktiken i möten med människor, vare sig de äger rum på gator och torg, i personliga samtal, i konfirmationsundervisningen, i Alphakursen eller i gudstjänsten. Då blir Svenska kyrkan, med sina låga trösklar och sin närvaro över hela landet, en kraft att räkna med, arm i arm med andra kristna samfund.
[ Anders Lundberg: Statistiken säger inget om hur kyrkan mår ]
