I fredags i Dagen lyfts upp det här med att vara man – en bristvara om man får tro både Jeremiah Karlsson och Josefine Arenius. I två olika artiklar möter vi dels tanken om att samhället blivit feminiserat och dels att män inte tilltalas av vad som görs i kyrkan. Det ”typiskt” manliga lever på undantag i församlingar och vardag, tydligen.
Men, undrar en manlig vän av ordning, varför denna enögda blick på män och manlighet? Vi är ju, som män, inte någon särskilt enhetlig skara med samma intressen och förmågor. Snarare tvärtom.
Det finns en männens mångfald som behöver adresseras. Snickarboden kan passa Nisse, medan bakstugan tilltalar Pelle. Helhjärtade fotbollsälskaren Martin är inte mera man än akrylkonstnären Curt. Empatiske Allan kan ha sin självklara plats vid sidan av superrealisten Werner.
Vi är många, vi är inte ”män”, vi är – tillsammans med de lika mångfacetterade kvinnorna – människor. Låt oss börja där, se på varandras brokiga profiler som en tillgång, utan att generalisera in oss i en återvändsgränd.
[ Läs tidigare inlägg | Jeremiah Karlsson: En kvinna per man är som en gråsossig genialitet ]
[ "Vi är dåliga i kyrkan på att göra saker som tilltalar män" ]
