Strax efter det seminarium som anordnats för församlingens singlar sprang jag på en av deltagarna. Hon var besviken: ”Allt handlade ju bara om hur man ska hitta en partner!”
För många var detta säkert inte alls ett problem, många singlar vill ju faktiskt hitta en partner. Det enda jag tänker säga om detta är att det förmodligen är en bättre idé att med Guds hjälp försöka vara den ”rätte” för någon än att stirra sig blind på att hitta mr/Mrs. Perfekt.
Det uppstår dock ett problem om det enda vi effektivt kommunicerar kring livet som singel är att det är en övergångsperiod, något som helst bör åtgärdas så snart som möjligt. Det finns ju nämligen de som förblir singlar hela livet, eller i alla fall en betydande del av livet. Den gruppen är i dag en ganska stor – och växande – del av den västerländska befolkningen, både i och utanför kyrkan.
Vissa av oss är så galna att vi frivilligt valt det. För andra är det helt ofrivilligt och kanske också ganska smärtsamt. Tyvärr är nog en bidragande faktor att vi lever i en superindividualistisk kultur som präglas av självförverkligande och ovilja till/rädsla för överlåtelse (man vågar inte ”committa”).
Men finns det inte sätt på vilket även livet som singel kan vara fullödigt, välsignat och gott? Eller är det bara till gifta par Jesus kommit för att ge ”liv, och liv i överflöd”? Svaret blir uppenbart när vi betraktar det faktum att Jesus själv var ogift, och att detta – vilket inkluderar att han inte var sexuellt aktiv – inte på något sätt förminskar att han helt och fullt var sann människa och det perfekta exemplet på ett gott liv.
I den judiska kulturen på Jesu tid förväntades man gifta sig och bilda familj. Gud säger ju redan i skapelseberättelsen att människan – man och kvinna – ska föröka sig och uppfylla jorden, och att det inte är bra för mannen (människan) att vara ensam.
Mot denna bakgrund inför Jesus och den tidiga kristendomen något ganska radikalt: en kraftigt ”uppgraderad” syn på singelskap.
Ett sunt celibat handlar inte om repression av sexualiteten, utan om att kanalisera om den – i form av tid och energi – på konstruktiva sätt.
— Simon Johansson
För både Jesus och Paulus är ”singelskap-för-Herren” inte bara ett möjligt alternativ till äktenskap utan till och med något eftersträvansvärt. När Jesus, efter att ha bekräftat äktenskapet mellan man och kvinna som givet i skapelsen, talar om dem ”som inte kan gifta sig” (ordagrant eunucker), säger han att ”den som kan må [bör] ta det till sig.”
Högst relevant även för vår tids ”brännande frågor” är att Jesus inte gör någon skillnad mellan dem som är ”födda sådana”, dem som är det för att de på olika sätt blivit utsatta av andra människor, och dem som själva valt det ”för himmelrikets skull” (Matt 19:10–12).
Genom kyrkans historia har detta kommit till uttryck på olika (mer eller mindre lyckade) sätt, inte minst genom att människor har sökt sig till klostergemenskaper där man lever i celibat. Det är inte ovanligt att de som gjort detta val vittnar om att deras liv är fyllda av förnöjsamhet, glädje och en djup tillfredsställelse.
Liksom teologen Sarah Coakley påpekar handlar ett sunt celibat inte om repression av sexualiteten, utan om att kanalisera om den – i form av tid och energi – på konstruktiva sätt.
Detta handlar inte om att nedvärdera äktenskapet, utan om att uppvärdera detta slags singelskap som ett jämvärdigt och fullvärdigt alternativ. Ibland verkar det dock som att vi i kyrkan gjort äktenskap och familjeliv till avgudar – en rättighet (eller kanske en ”god kristens” skyldighet) – och behöver påminnas om att dessa, precis som singelskapet, är gåvor vi tacksamt får ta emot.
Det handlar även om att inse att singellivet – precis som livet som gift – bär med sig sina alldeles egna välsignelser och möjligheter att tjäna, oavsett om det är livslångt eller temporärt. Båda alternativ har sina särskilda utmaningar och särskilda välsignelser.
Ett liv i singelskap-för-Herren innebär att man väljer bort ett sexuellt aktivt liv (vilket man faktiskt överlever), men det innebär inte att man väljer ett liv i ensamhet (vilket är svårare att överleva). Det innebär inte heller att man väljer bort kärlek eller djupa, meningsfulla relationer – ibland kan det bli precis tvärtom: fler och fördjupade sådana relationer, vilket jag själv kan vittna om.
Det ställer dock krav på hur vi ser på och ordnar våra relationer och gemenskaper. Dels behöver vi återupptäcka det som de flesta människor i historien har vetat, nämligen att det finns fler sätt att få sina behov av mellanmänsklig intimitet och närhet mättade på än genom en romantisk och sexuell relation; att det inte ens är sunt att försöka få alla sina relationella behov mättade av en enda person (få parrelationer klarar i längden av att bära sådana förväntningar).
Därför är det viktigt att den som förblir singel-för-Herren hittar andra sätt att tjäna andra människor.
— Simon Johansson
Oavsett om man har en romantisk relation eller inte mår man bra av att ha nära vänner, men det blir såklart ännu mer nödvändigt om man ser framför sig ett liv i celibat. Både i Bibeln och hos kyrkofäderna ser vi att vänskapsrelationer värderas mycket högt, och ända fram till mitten av 1800-talet användes till exempel ordet ”kärlek” oftare för att beskriva hur man kände för grannar, släktingar och vänner i kyrkan än äkta hälfter.
I en ”sexualiserad tid” behöver vi ge mer utrymme åt rent vänskaplig kärlek och tillgivenhet.
[ Lena-Sofia Tiemeyer: Vågar vi stanna i de enskilda texterna när vi läser Bibeln som helhet? ]
Dels behöver kristen gemenskap vara något mer än ”sociala aktiviteter i grupp”. Jag vet inte hur ofta jag hört att församlingen ska vara som en familj, att vi ska dela livet med varandra, att det inte bara handlar om söndagsgudstjänster och kyrkkaffe – och samtidigt sett så oerhört lite av detta i verkligheten. Vi är långt från Apostlagärningarna 2:42–47.
Tyngdpunkten behöver flyttas från söndag till vardag, från talarstol till köksbord, från fina ord till att i praktiken bära varandras bördor: att faktiskt öppna sitt hem, hjälpa någon att flytta, laga mat till den som inte kan betala tillbaka – och detta börjar med oss var och en (inte genom att vi pekar finger mot pastorn).
Singelskap är inte fritt från fallgropar. Det kan vara mer bekvämt att förbli singel än att förbinda sig till en annan person med allt det innebär av anpassning, förhandling, helgande nötning-mot-varandra, med mera. För att inte tala om de uppoffringar som krävs när man får barn; få saker är förmodligen lika karaktärsdanande och kan få oss att ”växa upp” som att bli förälder.
Därför är det viktigt att den som förblir singel-för-Herren hittar andra sätt att tjäna andra människor, ge av sig själv, och växa i generositet och kristen kärlek, så att inte singelskapet bidrar till ökad individualism, själviskhet och ansvarslöshet. För Paulus är poängen med singelskapet att få mer tid till det som ”hör till Herren” (1 Kor 7:32).
