Ukraina. Mellanöstern. Två konfliktområden som har mediernas fulla fokus. Oskyldiga människor lider och dör, bostäder och infrastruktur mals sönder, äldres livsverk läggs i spillror och barn berövas sin framtid. Och så den politiska dramatiken i ett plågat Syrien, en oviss blandning av hopp och fruktan.
I skuggan av rapporterna därifrån som sköljer över oss göms andra katastrofer av gigantiskt format. Inte bara göms, utan glöms, eftersom världens tv-kameror är upptagna på annat håll.
I februari i år besökte jag flyktinglägret Gorom utanför Sydsudans huvudstad Juba. Ett läger ursprungligen avsett för 2 500 personer hyste då omkring 13 000 flyktingar. Nyanlända från Sudan satt i tröstlösa grupper med sina hoprafsade tillhörigheter och väskor och kassar staplade på varandra. De väntade på registrering i ett läger där bristen på mat, hygienartiklar och tak över huvudet var skriande. Hopplösheten speglades i deras ansikten. Förtvivlan präglade deras hjärtslitande berättelser om inbördeskrigets fasor.
Sedan dess har situationen i Sudan blivit värre. Mycket värre.
Konsekvenserna av det fullskaliga inbördeskrig som startade i april 2023 är fasansfulla. Det som började med två konkurrerande krigsherrars kamp om politisk och ekonomisk makt drabbar nu civilbefolkningen med förödande kraft och riskerar att utvecklas till en regional konflikt.
Hittills har över 12 miljoner människor drivits på flykt från sina hem. Av dem finns ungefär 10 miljoner inom landet, medan cirka 2 miljoner tagit sig över gränsen till fattiga grannländer som Tchad och Sydsudan. Hälften av flyktingarna är barn.
Hur många har dött som en direkt konsekvens av kriget? Man kan egentligen bara gissa, men många är det. Och hur den siffran än ser ut riskerar den att snabbt skjuta i höjden. ”Utan omedelbart ingripande kommer hungersnöd och sjukdomar att kräva oräkneliga liv”, förklarade WHO:s regionchef Hanan Balkhy efter ett besök i Sudan för några månader sedan.
Jag förvånas över att den enorma ökningen av skattepengar till kulor och krut verkar vara så oproblematisk, medan ambitionen att minska anslaget till bistånd närmast framställs om hedervärd. Eller i varje fall önskvärd.
— Birger Thureson
Jan Egeland, generalsekreterare för Norwegian Refugee Council (NRC), har nyss varit där. I en intervju i Sveriges Television kallade han det som sker just nu i Sudan för världens största humanitära kris. ”Det är en nedräkning till en dödlig svältkatastrof med ett omfång som världen inte sett på många år”, menade han.
Den svenske freds- och konfliktforskaren Johan Brosché var mer precis, när han den 26 november i en intervju i Sveriges radio hävdade att det vi nu ser i Sudan riskerar att bli den värsta svältkatastrof världen upplevt på 40 år. Till det bidrar även externa politiska krafter som har ekonomiskt och strategiskt intressen att öka sitt inflytande i landet.
I radiointervjun påpekade Johan Brosché att svenska företag har en omfattande vapenexport till Förenade arabemiraten, som med pengar och vapen stöder den ena parten i konflikten, Rapid Support Forces (RSF). Och medan orderböckerna sväller hos de svenska vapenproducenterna riskerar sudanesiska barn att svälta ihjäl.
Förstår vi vilken oerhört katastrof som pågår i Sudan? Vill vi ens veta det? Och om vi förstår, vad kan vi göra – förutom att hoppas och be att kriget snart ska ta slut? Vågar vi ens diskutera vårt eget moraliska ansvar?
Vad som främst behövs är mer pengar och fler hjälpinsatser, menar Jan Egeland. Under 2024 har regeringen och Sida hittills satsat 489 miljoner kronor i humanitärt stöd till Sudan, läser jag på regeringens hemsida. Det låter ganska imponerande, i varje fall om man avstår från att jämföra med de enorma belopp som anslås till militära ändamål. Mellan 2023 och 2024 ökade försvarsanslaget med 27 miljarder kronor. Och mer ska det bli.
[ Attacker mot kyrkor och moskéer i Sudan ]
”Beloppen är så stora att de riskerar tränga ut andra behov i statskassan. Det finns en risk för att vård, skola och omsorg kommer att drabbas,” förklarade Socialdemokraternas talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, i Aftonbladet 26/4 -24. Hans uppgift är naturligtvis att kritisera regeringen, men nog är saken värd att diskuteras i en tid när biståndspengar används för att hantera migrationen i Sverige.
Måste vi inte försvara vårt land mot ett växande yttre hot? Jovisst. Men jag förvånas över att den enorma ökningen av skattepengar till kulor och krut verkar vara så oproblematisk, medan ambitionen att minska anslaget till bistånd närmast framställs om hedervärd. Eller i varje fall önskvärd.
Nu är hjälparbete i Sudan ingen enkel sak under nuvarande omständigheter. I synnerhet om man saknar etablerade kontakter och erfarenhet av landet och folket. Men omöjligt är det inte. Flera svenska biståndsorganisationer gör i dag viktiga insatser för att lindra nöden och bistå flyktingar både inom och utanför landet.
Det finns alltså möjligheter för den som vill sprida ljus i det katastrofala mörker som lägrat sig över Sudans 50 miljoner invånare. Låt oss göra vad vi kan, om vi tror att människoliv där är lika mycket värda som människoliv här.
