Gunnar Hyltén-Cavallius replikerar i Dagen den 12 december på min debattartikel Hur älskar vi våra fiender när världen rustar för krig? Han talar om kontexterna Finland och Ukraina som min artikel över huvud taget inte handlar om. Mitt ärende gäller det svenska samhället och hur kyrkorna agerar här.
Det är kyrkans plikt att röra sig i spänningsfältet mellan text (det bibliska arvet) och kontext (det samhälle vi lever i) och utifrån denna reflektion arbeta fram rollen som kyrkan spelar i samhället. Det var just detta som temat för årets kyrkomöte ”Kyrkan i det offentliga rummet” handlade om.
En luthersk folkkyrkas uppdrag gestaltas å ena sidan i den levande lokala kontexten där människornas behov, oavsett bakgrund och medborgarskap, på denna plats står i centrum. Där finns erfarenhet och kompetens att möta människor i kris och finnas där vid olyckor.
Å andra sidan är kyrkan gränsöverskridande och har kallelsen och uppdraget att visa utöver det lokala sammanhanget. Kyrkoordningen, Svenska kyrkans regelverk, slår fast att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och har en kallelse till kyrkans synliga enhet.
Detta inkluderar kyrkans uppdrag att verka, inte för en billig fred, där fred åstadkoms på rättvisans bekostnad, utan för en rättvis fred som bärs av sanning, rättvisa och försoning.
— Almut Bretschneider-Felzmann
Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition. (14 avdelningen) Detta inkluderar kyrkans uppdrag att verka, inte för en billig fred, där fred åstadkoms på rättvisans bekostnad, utan för en rättvis fred som bärs av sanning, rättvisa och försoning.
I den ekumeniska rörelsen har Svenska kyrkan en särskild kallelse att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande alltsedan ärkebiskop Nathan Söderbloms engagemang för den avgörande Life and Work-konferensen i Stockholm 1925. Mötets syfte var att ”under bön överväga kyrkans plikt att motverka krigets onda lidelser och befrämja det sinnelag, som kan bereda väg för rättfärdighet och god vilja i folkens samliv” (citat ur antologin Detta är endast en begynnelse).
Om bara någon vecka inleder Sveriges kristna råd det Ekumeniska året som ska aktualisera arvet från Nathan Söderblom och Stockholmsmötet för hundra år sedan. Temat för det Ekumeniska året är ”Tid för Guds fred”. Detta pekar på kyrkornas ansvar i dag – liksom under Söderbloms tid – att ta uppdraget att vara fredsambassadörer på allvar. Detta ansvar och uppdrag upphör inte för att läget i omvärlden är oroligt – tvärtom.
Gunnar Hyltén-Cavallius replik visar på att frågor kring fredsskapande är sådana som kommer oss alla nära och utmanar svar som vi tidigare betraktat som självklara. Vi kommer även framöver ha olika perspektiv på vårt historiska arv och kyrkans uppdrag i dessa frågor.
Därför är det respektfulla samtal oss emellan som bärs av lyssnande och vilja att förstå den andre ett bidrag till ett samhälle, ett Europa och en värld där fred inte är en verklighet men en vision som vi verkar för – tillsammans. Det Ekumeniska året 2025 ger oss många möjligheter att gestalta visionen.
