Den 6 november deltog jag i ett veckoligt bibelstudium med några professorer i teologi – ett lunchsamtal för egen uppbyggelse vid ett av USA:s framstående lärosäten. Alla runt bordet hade kyrkan, kulturen och efterföljelsen för blicken. Dagens agenda: läsa och diskutera Guds förbundslöften till Abraham. Men det fick vänta. Atmosfären var, föga förvånande, präglad av det senaste dygnets händelse: presidentvalet. Besvikelsen ruvade över rummet.
USA är ett djupt splittrat land. Valet skulle aldrig ha kunnat ändra på det oavsett utfall. Ekonomin blev nog Trumps trumfkort; stora skaror hade fått skrala kassor de senaste åren och hans enkla ”jag fixar det!” gjorde honom till en räddare i nöden.
En av polariseringens har med synen på verkligheten att göra, hur vi inhämtar kunskap om vår omvärld. En del av oss har stort förtroende för evidens, expertis och forskning, medan andra helt har förlorat tilltron till vad de uppfattar som ”eliten” och dess agenda.
I USA står såväl medier som akademi inför enorma utmaningar att söka återvinna det förtroende man en gång åtnjöt bland folket. För att inte tala om kyrkan. Är Sverige på väg ditåt? Tendenser finns och här har kyrkan ett samlande och enande uppdrag. Förmår vi vara fredsskapare mitt i debatterna?
Kyrkan som en ”sanningens pelare och grundval” är detta, inte i kraft av att ha alla tolkningar rätt, men i kraft av att tillbe, ge och gestalta Kristus i världen. Med när de goda nyheterna ska kontextualiseras, gudsriket förkroppsligas och omvärlden beröras av Kristi rättfärdighet, frid och glädje, då blir lyssnandet till samtiden avgörande. Konsten att lyssna är som bekant livsnödvändig i varje relation på individuell eller institutionell nivå.
När vi kristna håller oss med olika kunskapskällor landar vi som bekant i vitt skilda samhällsanalyser och slutsatser. I Sverige är det vanligen migrationsfrågan, och förhållandet till SD, som tenderar att bli en polariserande identitetsmarkör, likt hur trumpismen fungerar i USA.
Börjar vi kristna modigt och ödmjukt praktisera detta i det offentliga samtalet blir vi ledare för en väl behövd motkultur i en allt kargare miljö.
— Gustaf Henriksson
Är du på rätt sida är du med mig. Tillhör du andra lägret vill jag inte höra på dig. Symbolhandlingar likt den att hastigt lämna plattformen X kan ibland vara nödvändiga, men tenderar de inte också ofta att öka filterbubblorna, slita isär samtalet, öka verklighetsklyftan?
Eftersom kyrkan är en trons och kärlekens gemenskap – inte en åsiktsgemenskap – behöver kristna ledare ha ett seende genomsyrat av denna självbild, en blick som når bortom de egna favoritåsikterna, eller det nuvarande mediedrevet. Endast då förmår vi förkasta binära blindspår, endast då kan vi motstå att brunsmeta det andra lägret. Endast då står det klart för oss: i gudsriket finns inga polariserande läger. Diabolos är den som kastar isär. Kristi kropp har en Herre, en tro, ett dop!
Kalla mig naiv, men detta är vad vi är kallade att återspegla. Att bygga broar genom gudstjänstliv och bönepraktiker borde kunna rusta oss att kunna mötas också kring sakfrågor på ett icke-polariserande sätt.
Två frågor ställde jag den där dagen efter valet i samtalet runt bordet: Jag undrade om mina vänner kände till någon troende akademiker som förespråkat Trump och jag ville veta om de kunde minnas något möte, ett samtal, som de sett eller deltagit i, där kristna från båda sidor mötts på ett konstruktivt sätt.
En talande tystnad följde. Kanske kände man till en professor vid Notre Dame från andra sidan, hette det efter en stunds betänketid. Men inga möten mellan troende från de olika sidorna kände man till.
Här har vi en läxa i vår tid.
Men hur gör vi? Några tankar från teologens och själasörjarens perspektiv. Din och min tolkning av världen inbegriper i högsta grad hur vi ser på den andre, på meningsmotståndaren. Polarisering drivs på av att vi distanserar oss från varandra till följd av identitetspolitik och maktspel.
Inom humanvetenskaperna talar vi ofta om tolkningscirkeln, den växling mellan helhet och delar som ger nytt ljus över båda. Detta är vägen till djupare förståelse av en text eller en film, men det gäller också en medmänniska. Ett banalt exempel: Dåren som kör mot rött kanske får mig att ryta ”idiot!”. Kör han Tesla drar jag måhända slutsatser om elbilsägare, och så vidare. Får jag senare veta att det var en pappa som körde sitt sjuka barn till akuten sker en radikal omvärdering hos mig, till följd av en utökad horisont.
Smaka på detta ord ett slag: omvärdering.
Kristen skapelseteologi ger oss ett koncept för helheten hos varje medmänniska, oaktat hennes religiösa tillhörighet: hon är skapad ”till Guds avbild och likhet”. Detta manar oss till ständig omvärdering av vår motpart.
I praktiken kan det leda till att (a) vi letar efter på vilket sätt meningsmotståndarna faktiskt återspeglar Gud, (b) vi sätter ord och tar fasta på de glimtar av Guds godhet och sanning vi ser och (c) vi motsätter oss avhumaniserande tendenser i språkbruk och handling och (d) vi är öppna för ett sant och ärligt möte.
Börjar vi kristna modigt och ödmjukt praktisera detta i det offentliga samtalet blir vi ledare för en väl behövd motkultur i en allt kargare miljö.
