Varför säger vi så ofta att vi ska ”be en kort bön”?

Raphael Alm sätter fingret på något viktigt när han ställer frågan varför vi ber så lite i våra gudstjänster (Dagen 2/1). Min första reflektion är att det finns ett samband mellan det personliga bönelivet och hur mycket eller lite vikt vi fäster vid bönen i gudstjänsten.

Jag håller med om att ”bedjande församlingar föder församlingsmedlemmar som ber i hemmen” men också vice versa; bönens eld kan lika gärna komma från hemmen.

Att vi inte längre har förmiddagsmöte, eftermiddagsmöte, väckelsemöte och bönemöte är kanske inget att beklaga (när skulle det bli tid att ”leva i världen”?). Men om vi bara kan samla församlingen vid ett tillfälle är det något som måste stryka på foten.

En sak som slagit mig är hur ofta vi säger att vi ska be en ”kort bön”. För mig signalerar det att detta är något mindre viktigt som vi ägnar oss åt innan vi går över till nästa programpunkt.

Vi behöver också upptäcka kraften i gemensam bön

—  Jan-Gunnar Wahlén

Det största problemet är kanske inte att vi ber för lite i våra gudstjänster – lovsång är tonsatt bön – utan att bönen blivit individualistisk. I den avslutande överlåtelsestunden finns i många församlingar utrymme för både personlig förbön och ljuständning. Detta fyller en viktig funktion för många men reducerar bönen till något mellan mig och Gud. Det är hög tid att utmana individualismen!

Det jag skulle vilja se i våra församlingar är inte mindre lovsång eller personlig förbön men fler sånger med ”vi” och ”oss”.

Vi behöver också upptäcka kraften i gemensam bön i enlighet med Jesu löfte: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20).

Ett talade exempel hittar vi i Apostlagärningarna 4 där lärjungarna i en mycket trängd situation ber tillsammans. När de avslutat bönen står det att marken skakade och att ”alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord” (Apg 4:31). Här fungerande den gemensamma bönen som en katalysator för evangelisation.

[ Läs tidigare inlägg | Raphael Ahlm: Varför ber vi så lite under gudstjänsterna? ]

Att betona den personliga tron är en viktig del av vårt arv, men låt oss inte bara be för individer utan också för särskilda områden och sektorer i samhället. Även frikyrkoförsamlingar är kallade att delta i ”kyrkans allmänna förbön”. Här tror jag både på profetisk ledning i stunden och planering.

I vår församling har vi börjat med veckans böneämne som ofta handlar om någon utlandsarbetare vi understöder. På fredagen får församlingen läsa om detta i veckans nyhetsbrev och i söndagens gudstjänst ber vi tillsammans. Det är åtminstone ett litet steg i den riktning som Raphael Ahlm efterlyser i sin klarsynta artikel.

[ Johan Eriksson: Är du redo att ta dig an en challenge för 2025? ]