Det finns de som har fått sina permanenta uppehållstillstånd eller skyddsstatus i Sverige. De får ofta höra att de är en resurs för samhället. Men vi som inte har fått uppehållstillstånd är en bortslösad resurs.
De flesta av oss har arbetat, utbildat och integrerat oss i Sverige. Trots det har vi inte fått chansen att stanna kvar och bidra till det svenska samhället.
Vi kom 2015. Vi kände oss välkomna i Sverige. Vi fick gå i skolan och lära oss om svenskt levnadssätt och svenska värderingar. Vi fick lära oss om jämlikhet, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Vi lärde oss nya sätt att se på religion, livsåskådning och samhällets styrning.
Efter ett par år började avslagen komma. Vi var 23 000, men 17 000 skulle inte få stanna här. Alldeles för många orkade inte leva längre. Tusentals flydde vidare till Frankrike, Tyskland och andra länder, där de flesta välkomnades, fick lära sig språket och sedan börja arbeta. Andra blev kvar i det svenska skuggsamhället. Några deporterades till Afghanistan, ett land som de försökte lämna så fort som möjligt.
Gymnasielagen gav en ny chans för 7 000 av oss. Vi pluggade hårt för att klara gymnasiet på tre år och sedan, inom sex månader, få en fast anställning. Många av oss klarade de hårda kraven, men för en del var det svårt att få ett fast jobb på den korta tiden.
Konsekvensen blir att vi hamnar i en limbosituation och tvingas gömma oss i Sverige.
— Debattörerna
Efter talibanernas övertagande av Afghanistan 2021 har Migrationsverket fattat utvisningsbeslut för omkring 3000 manliga medborgare. Återigen har vi börjat fly till andra länder. Men detta tär på oss. Vi förlorar så mycket mer – hela det liv vi byggt upp i Sverige.
I dag är vi många afghanska medborgare utan uppehållstillstånd i Sverige. Risken är stor att vi blir kvar i det skuggsamhället då Sverige saknar diplomatiska relationer med talibanregeringen. Vi kan sättas i förvar men inte utvisas mot vår vilja. Konsekvensen blir att vi hamnar i en limbosituation och tvingas gömma oss i Sverige. De rättigheter som vi tidigare hade då vi kunde arbeta och studera har vi inte länge kvar.
”Vi behöver mer arbetskraft!” ropar sjukvården, omsorgen, industrin, verkstäderna. ”Befolkningsminskning och arbetskraftsbrist blir problem i framtidens Sverige” pratar man om på radion. Men från ministrar, politiska partier, myndigheter och delar av civilsamhället får vi höra ”Ut med dem! De hör inte hemma här”.
[ Myndighet sågar Migrationsverkets hantering av asylsökande konvertiter ]
”Varför åker ni inte hem?” undrar en del. För oss är det Sverige som är hemma. Oavsett om vi tillbringat barndomen i Afghanistan, Iran eller Pakistan så är den kulturen och det levnadssättet väldigt främmande för oss. Det är här vi vill leva våra liv, bilda familj, bli pensionärer. Här vill vi engagera oss politiskt eller i civilsamhället. Här ska våra barn gå i skola och lära sig om svenska värderingar.
Vi som skrivit under detta upprop kom alla som ensamkommande flyktingbarn omkring 2015. Nu finns vi i Sverige och Tyskland. En del av oss har permanenta uppehållstillstånd, andra tillfälliga, några är i asylprocess och vissa är papperslösa i respektive land.
[ Migrationsverket bemötte kritiken mot sin asylhantering i riksdagen ]
Ramin Rezaie, Sverige, undersköterska
Abuzar Ahmadi, Sverige, student
Hassan Kazimi, Tyskland
Mohammed Reza Hassani, Tyskland, byggnadsarbetare
Mohsen Asadi, Tyskland
Mohammad Hossein Amiri, Tyskland, lokalvårdare
Ali Sajjad Nazari, Tyskland, hemtjänst/lagerarbetare/industriarbetare
Ruhollah Haidari, Tyskland
Asadullah Mazari, Sverige
Emran Mohajer, Sverige, undersköterska
Haidar Husseini, Sverige
Morteza Mozafari, Sverige, elevassistent
Zakir Dosti, Sverige, byggnadsarbetare
Amir Hazara, Sverige
Akbar Ali, Sverige, vårdbiträde
Mohammad Jabiri, Sverige, undersköterska
Mehran Alizada, Sverige, undersköterska
Basir Haidari, Sverige
Zabihullah Delawari, Sverige, undersköterska
* av säkerhetsskäl är några namn fingerade.
