I olika kristna sammanhang, och bland kristna på sociala medier, möter jag ganska ofta uppfattningar att det hebreiska språket skulle på något sätt vara mer speciellt och heligare än andra språk. Sådana föreställningar kan locka den mänskliga nyfikenheten och väcka större intresse för sökande efter föreställda detaljer i det hebreiska Gamla testamentet än intresse för Nya testamentet och Bibeln i sin helhet.
Bibelhebreiskan antas alltså innehålla hemliga, kodade budskap: enskilda bokstäver och hur de ser ut tros ha en specifik betydelse, innehålla till sin form och förekomst en högre, dold sanning som i vanlig läsning inte syns, särskilt inte i översättningar. Därför blir hebreiskan så åtråvärd.
Även bokstävernas talvärden tros stå för något speciellt, till exempel skulle de kunna ange dolda tidsangivelser om kommande händelser. Dessa bokstavs- och talmystiska föreställningar (gematria) antas härstamma från Bibeln (och Gud) själv, trots att där inte finns några sådana antydningar.
För den som vill få en snabb överblick på dessa föreställningar och deras bakgrund kan jag tipsa om en kort artikel i Nationalencyklopedin: ”Bokstavsmystik”. Här bara ett kort citat därifrån:
”Bokstavsmystiken utvecklades i det antika Grekland under påverkan av orientaliska åsikter om skriftens helighet och gudomliga ursprung. Den innebar också i viss mån en förnyad anknytning till det äldre semitiska och egyptiska bruket av bildskrift; där var varje tecken en ordsymbol och inte bara en ljudbeteckning.”
Alltså behöver vi inte försöka hitta något mer i bibeltexten än vad vi kan läsa där.
— Aila Annala
Det är viktigt att notera bakgrunden till bokstavs- och talmystiken. Ingenting i de bibliska skrifterna antyder något sådant, utan föreställningarna härstammar från Grekland och har rötter ända i Egypten, vilket är särskilt intressant i fråga om Israel och Gamla testamentet.
Om israeliterna miste något av sina kunskaper i hebreiskan under sina drygt 400 år i Egypten vet vi inte. Men om Douglas Petrovic (The World´s Oldest Alphabet, CartaJerusalem 2016) har rätt utvecklade israeliterna det hebreiska alfabetet under sin ökenvandring. Kopplingar till hieroglyfer syns i den tidiga hebreiska skriften (Petrovic, s. 6), men inga antydningar om någon esoterisk kunskap.
Jag plockade häromdagen fram mitt gamla studiematerial från Lunds universitet där jag läst en värdefull inskriftskurs; vi gick igenom ett antal utombibliska dokument på andra semitiska språk (bland annat moabitiska och feniciska), arkeologiska fynd från flera århundraden före Kristus.
[ Därför skulle jag som jude aldrig kasta bort en bibel ]
Förutom i dessa och lite andra källor jämförde jag nu det hebreiska och dessa besläktade språks alfabet med varandra, och särskilt bokstaven taw (hebreiska alfabetets sista bokstav) som ofta hävdas innebära hemliga förutsägelser om Jesus kors.
Man kopplar samman bokstaven taw med ordet taw, som betyder märke, signatur, och som Septuagintas översättare – judiska lärda – översatte med semeion, tecken (se till exempel Hesekiel 9:4,6). Enligt Petrovic hette bokstaven taw i ursprungligt hebreiskt alfabet tajish, som betyder bock.
Innan taw fick sin nuvarande form ת såg det mer ut som X, dock i flera olika varianter, och det är därav föreställningen om att det skulle vara ett hemligt tecken på Jesus kors kommer.
Jag har framför mig en jämförelse mellan gamla former av alfabet från Aram, Ammon, Moab, Edom och Fenicien, samt givetvis det gamla hebreiska alfabetet. Varianterna av taw är många, flera av dem liknar X, och till exempel i ett Arad-ostrakon från 605–595 före Kristus lutar det lite och kommer därmed en aning närmare ett korstecken. Men det taw som klart mest påminner om ett kors är det ammonitiska taw. Inte det hebreiska!
Alltså: Om taw nu skulle innehålla ett hemligt budskap om korset så gör det detta tydligast hos ammoniterna! Dessutom kan man, åtminstone med lite fantasi, finna likheter också mellan andra semitiska bokstäver och ett kors.
[ Ovanligt fynd i 1 800 år gammalt golv: Jesus omnämns som Gud ]
Det hebreiska taw, som jag här tagit som ett exempel på tilltänkta hemliga budskap, kan inte vara annat än en bokstav. Hebreiskan är ett språk bland andra, och någon särskild helighet eller några hemligheter bör vi inte försöka hitta i själva språket.
Den gudomlighet vi hittar i bibelordet självt härstammar från något helt annat och betydligt mer omfattande: Hela Skriften är inspirerad av Gud (2 Tim 3:16).
Jag tror också att när vi läser Skriften, vilken bibelbok som helst, vågar vi tryggt utgå ifrån det som Paulus skrev om sina brev i 2 Korinthierbrevet 1:13: där finns ingenting annat än det vi kan läsa och förstå.
Gud talar inte i gåtor. Alltså behöver vi inte försöka hitta något mer i bibeltexten än vad vi kan läsa där, varken bokstavs- eller talmystik eller något annat dolt.
