Få områden i våra liv är så marinerade med idealiserade bilder som just våra relationer. Inte minst i kristna sammanhang där bilden av den heliga familjen har något närmast förklarat över sig.
Ingen drömmer om en kärlek som präglas av våld och rädsla, likafullt blir det mångas verklighet. Så hur kan vi förhålla oss till glappet mellan våra ideal och vår verklighet utan att tappa vare sig vår mänsklighet eller tron på den levande Guden som kan göra allt nytt?
”Vi går sönder när vi förlorar någon som vi älskat”. Detta citat var det som blev kvar inom mig efter intervjun på bokmässan med journalisten Anna Lindman med anledning av hennes nyutkomna bok Det jag trodde var kärlek. I den berättar hon och andra om det våld som inte syns utanpå, men som ändå lämnar livslånga spår. De berättar om det oerhörda som inträffar när man börjar bli rädd för den man älskar. Hur man sakta förändras och tappar tilltron till sig själv och till slut tron på att man är en människa värd att älskas.
Deras berättelser liknar många av de vittnesmål jag tagit del av i min roll som psykoterapeut. Män och kvinnor som delat erfarenheter om hur de långsamt och närmast omärkligt omförhandlat sina egna gränser och normaliserat destruktiva samspelsmönster för att längtan och hoppet om kärlekens, ja Guds, förvandlande kraft trots allt varit starkare.
En del möter detta först i vuxen ålder, andra föds in i familjer där samspelet från början präglas av maktkamp och psykisk ohälsa. De vet inte om någon annan livsluft och för dem kan det ta många år innan de förstår att de varit utsatta för psykiskt våld. Ibland också en smärtsam insikt om att de själva utsatt andra.
Att våga se det som inte fungerar är att möta sanningen om våra liv.
— Helen Västberg
När vårt samspel domineras av rädsla bryter kommunikationen i verklig mening samman eftersom vi blir helt upptagna med att skydda oss själva. Vi skyddar vår sårbarhet, förutsättningen för ömsesidighet och trygghet i en relation.
Barn som växer upp i miljöer där rädsla och osäkerhet dominerar lär sig att det är ”farligt” att uttrycka vad man känner och tänker.
Dessa erfarenheter påverkar hur de senare i livet interagerar i sina egna relationer. I stället för att möta andra människor i tillit och öppenhet lär de sig att dölja sin sårbarhet och sina känslor genom en rad olika försvarsmekanismer som kan ta sig uttryck genom mer eller mindre dysfunktionella och subtila samspel.
Ett sätt för människor att hantera det oerhörda har varit att sätta ord på det i dagboksform. Rader med rop om hjälp till en Gud som tycks ha sett på i tystnad och likgiltighet. Ibland under många långa år. Ingen har någonsin fått veta, för vad skulle de då säga? Är det inte så här det är i relationer ibland? Alla andra tycks ju klara av det, då måste det väl vara mig det är fel på? Kanske har jag inte varit tillräckligt överlåten i mina böner för vårt äktenskap?
När jag frågade en av de mest tålmodiga dagboksskrivarna om hur hon stått ut med det psykiska våldet i alla år, svarade hon ”Det var nog allra mest Guds fel. Jag hoppades hela tiden att mina böner skulle besvaras och att det skulle bli bättre. Utan Gud hade jag nog gått för länge sedan, jag förstod ju tidigt i vårt äktenskap att detta inte var bra.”
Om man lever i relationer där gränser skövlas och överträds gång på gång och samtidigt har en bild av att Guds vilja sannolikt inte är i samklang med ens egen är det inte konstigt att man uppfattar Gud som en grindvakt.
Ibland när jag ställer frågan om vad de själva vill får jag till svar att de inte vet eftersom de överlåtit sin vilja till Gud. Men det går inte att ge vidare något man inte har tillgång till själv. Vi måste därför återta vår egen vilja och autonomi för att kunna bjuda in ett ”Du”. Därefter kan vi möjligen be med Jesu ord ”inte som jag vill”.
Ibland när jag ställer frågan om vad de själva vill får jag till svar att de inte vet eftersom de överlåtit sin vilja till Gud.
— Helen Västberg
Bibeln lär att rädsla inte finns i kärleken utan att den fullkomliga kärleken fördriver rädslan (1 Joh 4:18). Att den som är rädd inte lever i kärleken. Därför är det lätt att börja normalisera rädslan, lära sig leva med den. Bortförklara den och ge den andra omskrivande ord.
Vi gör det eftersom skammen över att den älskade vänt sitt ansikte ifrån oss är oerhörd att möta – dess trådar sträcker sig ända ner i vår själva existens.
I värsta fall romantiserar vi rädslan. Psykiskt och fysiskt våld omskrivs till ”starka känslouttryck” eller ett ”passionerat temperament”. Obändig kärlek kommer väl med ett pris?
Det faktum att lidande är en realitet i våra liv innebär givetvis inte att vi ska acceptera övergrepp i någon form, vare sig i våra nära relationer eller i våra församlingar. Detta är vi nog alla överens om i teorin, men i praktiken är det inte lika självklart.
[ Inför barnen biter vi ihop men konflikterna samlas på hög ]
Hur många själavårdare har inte suttit i samtal där de insett att här borde något göras, inte minst eftersom det finns barn som säkert far illa.
Vem får avgöra var gränsen går när det inte finns några blåmärken, eller ens uppenbara hot? Men rädslan hör inte hemma i kärleken. I mötet med den har varje själavårdare ett ärende.
Frihetstemat är centralt i Bibeln. Israels folk lämnade Egypten där de var utsatta för våld och övergrepp. Josef och Maria flydde med Jesusbarnet för att undgå Herodes soldater. Jesus själv presenterade sitt uppdrag som en väg till liv. Han kom för att befria de förtryckta.
Men om vårt inre öga blivit skadat av övergrepp och skam kan vår verklighetsuppfattning ha blivit förvrängd (Matt 6:23). Det gäller inte minst bilden av vad ett äktenskap är tänkt att vara.
Många inleder dessutom äktenskapet inför en vigselförrättare som påminner oss om att kärleken bär och hoppas allt. Att den uthärdar allt. Det är ett hopp vi håller fast vid som en livboj.
Så när ska vi försonas med våra begränsningar, och när ska vi fortsätta be om förändring? Att lämna ett äktenskap är aldrig enkelt. Det är en väg kantad av sorg, skuld och frågor utan självklara svar. Men det finns tillfällen då det är rätt beslut – inte för att man flyr från ansvar, utan för att man tar ansvar. För sig själv, för sin partner och för sin relation till Gud.
Jesus säger: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32). Men den friheten kräver mod. Att våga se det som inte fungerar är att möta sanningen om våra liv.
Själavården har en avgörande roll här. Den ger ett rum för sanning, inte för att fördöma, utan för att visa nåd. En plats där vi får lägga undan våra fikonlöv och möta oss själva, hur svåra insikterna än är. För kärleken ”gläder sig åt sanningen” (1 Kor 13:6). Ibland innebär den sanningen att vi måste bryta upp.
Hur vi än väljer behöver vi leva med konsekvenserna av våra beslut. Och påminna varandra om att Gud aldrig överger eller ger upp om oss oavsett hur vi väljer. Jesus går utmed gränslinjerna i våra liv för att hela och upprätta där andra skövlat och söndrat.
[ De har satt husregler och strategier för ett bättre familjeliv ]
