I en tid då vi ständigt söker djupare andlighet och närhet till Gud är det värt att stanna upp och reflektera över vad som verkligen formar vårt inre liv. Att vi upplevde något annorlunda under vår årliga konferens Pingst Pastor är tydligt. Frågan är varför? Kanske är det dags att utmana våra egna uppfattningar om vad det innebär att leva i gemenskap med Gud.
Vi har inte blivit mer andliga, men vi inledde konferensen med en kraftfull gemenskap i bön. Att tillsammans ropa till Gud på våra knän skapade en atmosfär av närhet och hängivenhet.
I dialogen och bönegemenskapen växer vi tillsammans. Vi behöver samtala, inte bara om våra prestationer utan om våra tvivel, våra frågor och vår längtan.
Under en resa till Uruguay förra året blev jag påmind om kraften i att av hela våra hjärtan söka Herren och hur det kan förvandla våra liv och församlingar. Upplevelsen utmanade mig att tänka på det inre livet med Gud och hur vi kan ge utrymme för den helige Ande och det profetiska i vår vardag.
Pastorskonferensen i Uruguay var en manifestation av hur den helige Ande kan förena oss, även efter år av slitningar. Jag åkte dit för att möta de församlingsrörelser som en gång startades av svenska pionjärer på 1960-talet. Planen var klar, strategin framtagen och dialog skulle föras mellan fem parter för att komma närmare varandra igen. En rörelse som nu blivit fem skulle börja mötas trots inre slitningar och olikheter.
Våra strukturer ska fungera som en väg framåt, men de får inte bli hinder för våra relationer med Gud eller för att vinna världen.
— Andreas Svedman
Men Gud hade en bättre plan. När vi knäböjde tillsammans och ropade till Gud den första kvällen, skapades en atmosfär av hängivenhet och förväntan.
Det behövdes inga djupgående strategiska samtal. Anden hade fört ledarna samman och i stället hade vi väckelsemöten där människor blev helade, andedöpta och befriade.
Där ledarskapet har en djup inre längtan efter Gud kommer deras lokala församlingar att förvandlas. Mitt intryck är att samma längtan finns såväl runtom i världen som i vår egen pastorsgemenskap. Även om det finns fler steg att ta och nya områden att inta för ett verkligt genombrott, pågår ett andligt skeende.
Vi är inte likgiltiga utan vill mer än någonsin nå fler människor och se dem döpas, men låt oss inte glömma att denna drivkraft måste grundas i en genuin relation med Gud.
Generositet präglade gemenskapen under Pingst Pastor och den är en vacker aspekt av vår tro, men hur ofta stannar vi upp för att verkligen lyssna till varandra?
Att dela insikter och erfarenheter är avgörande för vår egen och andras tillväxt, men det kräver att vi är villiga att vara sårbara och öppna. Att lyssna till mina pastorkollegor gav mig djupa insikter och påminde mig om vikten av att vara öppen för andras perspektiv.
Under konferensen fick vi ta del av inspirerande förkunnelse om vikten av att dela livet med varandra och bygga upp altaret i våra liv och församlingar. Vi fick höra om Elias tid i öknen och om Haggais uppdrag att mana på bygget av det andra templet.
Detta är inte bara historiska berättelser, det är profetiska ord till oss i dag som påminner om att framgång alltid är kopplad till förändring och att vi måste vara beredda att släppa det gamla för att omfamna det nya. Vad är det nya som Herren kallar oss in i i dag?
[ Pastorer på knä för pingströrelsens framtid ]
Det profetiska kallar oss att vandra i den helige Andes kraft, men vad innebär detta i praktiken? Det handlar inte bara om att följa strukturer eller traditioner utan också om att söka det äkta, inte det perfekta.
Våra strukturer ska fungera som en väg framåt, men de får inte bli hinder för våra relationer med Gud eller för att vinna världen. Vi behöver ompröva våra metoder och vara öppna för förändring.
Det jag såg i Filadelfia var goda vänner som gick runt, sökte efter någon att be för, dela ett profetiskt ord med, gråta och ropa till Herren för sig själva, för vänner, för sina församlingar och för systerkyrkan i Ukraina som kämpar för sin existens. Jag är tacksam över nåden att få vara med i en pastorsgemenskap där vi bär varandra på det sättet.
Som Jesu efterföljare behöver vi fortsätta vara på våra knän, att ropa till Gud för våra liv, våra församlingar och för dem som ännu inte hört talas om Jesus.
Låt oss inta 2025 med en förväntan om att Gud ska tala profetiskt i våra liv. Skapa utrymme för detta i såväl det lilla som stora rummet i församlingslivet! Det är dags att ta steg framåt med tro och förväntan och låta Gud leda oss in i ett andligt skeende så som det beskrivs i Joel 2:28-29.
När vi gör det kommer det att leda till expansion lokalt, regionalt och globalt.
Slutligen, det handlar inte om prestation, utan om nåd. Att leva i sin kallelse varje dag är en fantastisk nåd, men vi måste också erkänna att vi ibland missar målet. Låt oss inte låta våra egna ambitioner och längtan efter tillväxt överskugga vårt inre liv med Gud. Stanna upp, reflektera och återknyt till den kärlek och nåd som är grunden för vår kallelse.
Så låt oss tillsammans prioritera det inre livet med Gud. Sträva efter en djupare gemenskap, en mer öppen dialog och en genuin relation som inte handlar om vad vi gör, utan om vilka vi är i Kristus.
[ Pastorsparet i Wao Church: Vi känner inte igen oss i kritiken ]
I backspegeln ser vi att det fanns en tid före Pastorsakademin och en tid efter. Kanske kommer vi att se tillbaka på Pingst Pastor 2025 på samma sätt, med ett före och ett efter. Oavsett vilket är en viktig fråga att ställa: När var du senast med om ett profetiskt ord som förändrade atmosfären helt i ditt liv eller i din gemenskap?
