Stefan Swärd publicerade 23/1 debattartikeln Det fascistiska systemet är antikristligt, och på frammarsch i tidningen Dagen. Av flera anledningar känns det svårt att ge ett genmäle på en sådan debattartikel, för vem vill försvara “antikristliga och fascistiska system” och – ska det visa sig senare i artikeln – även nazism?
Inte heller kan jag som en enkel samhällskunskapslärare finna några direkta fel i det sätt som Swärd definierar den fascistiska ideologin, eller hur den exemplifieras i länder som Nordkorea, Ryssland och Iran.
Men pudelns kärna i denna artikel är nu inte dessa länder, utan USA under dess nya president Donald Trump och hans medarbetare Elon Musk, som enligt Swärd skapat en ny ideologi, “Trumpismen”, som är farlig, fascistisk, riskerar att utvecklas till nazism och där faktiskt “Trumps högra hand Elon Musk stötta[r] det ryskvänliga och nazivänliga Alternative för Deutschland”.
Det känns inte helt lätt att säga emot Swärd angående den kritik han riktar emot Trump heller. Det är lätt instämma i kritiken mot Trumps ordval och ibland rent osakliga påståenden om exempelvis den stora illegala invandringens konsekvenser, hans aggressiva tal om Grönland och Panama och så vidare. Ja, faktum är att om jag vore amerikan skulle jag antagligen lagt min röst på en mer konservativt kristen kandidat, exempelvis Mike Pence.
Men den drömmen försvann och nu får vi förhålla oss till Trump. Men då måste vi göra det sakligt och utan överdrifter och det är här jag menar att Swärd hamnar fel.
Vi får inte heller glömma att det fanns anledningar [...] som gjorde att en majoritet av amerikanarna, däribland de kristna, la sin röst på Republikanerna och Trump och inte på Demokraterna och Kamala Harris.
— Mats Wallin
När Trump säger att han vill utvisa en del av de många miljoner invandrare som kommit illegalt till USA de senaste åren, då ser Swärd “nazisternas retorik om oönskade judar och romer på 30-talet”. Här går han för långt.
När Elon Musk samtalar med Alternative für Deutschlands ledare på X, då ser Swärd att Musk samtalar med “ett nazivänligt parti”. Då går han för långt, även om partiets ryssvänlighet och vissa extrema röster i partiet gör också mig personligen tveksam till det.
När Swärd jämför det faktum att väldigt många kristna i USA stöder Trump med att många kristna i Tyskland på 1930-talet erkände “Hitlers ledarskap” och att man i USA skapat en ny religion, “Trumpismen” – då går han för långt.
Vi får inte så totalt idiotförklara exempelvis de kristna i USA – cirka 80 procent av de evangelikala kristna i USA röstade på Trump och gav även hans parti, republikanerna, en majoritet i kongressens båda kamrar – att vi tror att de inte skulle förstå om Trump vore en närapå Hitler, eller tro att de skulle komma att tillåta att han utvecklas till en sådan.
Inte heller att de starka institutioner som USA har och som har upprätthållit demokratin i snart 250 år nu, kommer att tillåta en sådan utveckling.
[ Läs tidigare inlägg | Stefan Swärd: Det fascistiska systemet är antikristligt, och på frammarsch ]
Vi får inte heller glömma att det fanns anledningar – en extrem genuspolitik, att aborter är tillåtna fram till födelseögonblicket i nio demokratiskt styrda delstater, att det tillåtits en illegal invandring som skapat olika slags problem, att det demokratiska partiets tankar om “defund the police” (avfinansiera polisen) och dess liberala drogpolitik och så vidare – som gjorde att en majoritet av amerikanarna, däribland de kristna, la sin röst på Republikanerna och Trump och inte på Demokraterna och Kamala Harris.
Låt oss helt enkelt fortsätta att kritisera Trump där det är nödvändigt, fast inte glömma att han även gör bra saker som exempelvis “The Abraham accords”. Men låt oss göra det balanserat och kanske då även i medvetenhet om att Trump ibland uttrycker sig provocerande och aggressivt som en del av sin stil, sin affärsmässiga stil, som han beskriver i boken The art of the deal.
Jag menar att detta skulle lugna ner den närapå apokalyptiska stämning som nu råder i Sverige angående situationen i USA.
[ Frida Park: Typiskt Trump att glömma Bibeln ]
Och samma polariserade stämning som i USA finns ju också i Sverige när det gäller Sverigedemokraterna. De partier och grupper som ligger i fejd med varandra på båda sidor av Atlanten påminner ofta om varandra.
Självklart är Sverigedemokraterna, liksom republikanerna i USA, ibland värda kritik, men vi får inte glömma att säkert hälften av männen i Sverige (lite färre kvinnor) gillade/gillar mycket av det de säger och att nu tio år efter 2015 nog de flesta inser att den där Jimmie hade en del rätt trots allt.
Att då även i Sverige vara alltför snabb att likna sin nästa med “fascister och nazister” och därmed hetsa upp debattklimatet onödigt mycket, menar jag är förolämpande och även, tyvärr, skrämmer bort människor från kyrkan. Varför ska man gå i kyrkan om man av predikanterna där jämförs med och sägs stödja de grövsta förbrytare världen skådat?
