Först blir kulturministern Parisa Liljestrand utbuad vid öppnandet av Göteborgs filmfestival, och kort därefter kom en replik från den framgångsrika regissören Ruben Östlund som antydde att Liljestrand måste tillhöra Sveriges numera synliga ultrahöger. Är svaret så enkelt, att det rör sig om en höger- eller vänsterfråga?
Låt oss titta på hur verkligheten ser ut för de flesta av oss som driver mindre produktionsbolag i Sverige – vi som brinner av exakt samma iver som Ruben Östlund och besitter samma kärlek till filmen och hur filmen och historier kan berika sanningssökande och olika fördjupningar i livet.
Hur ser det ut för alla som kämpar hårt för att kunna arbeta med film, trots att det är så otroligt svårt? Vad är egentligen filmpolitik och hur ser konsekvenserna av den ut i realiteten?
Vad mår filmen bäst av, och på vilket sätt kan den utvecklas på ett effektivare sätt i förhållande till de skattefinansierade stödpengar som behövs för att kunna producera film i Sverige?
Svenska Filminstitutet (SFI) har till uppgift att förmedla de stödpengarna på ett rättvist sätt. Görs det över huvud taget? Svaret är tyvärr nej. Det görs inte på ett sätt som befrämjar svensk film.
Att det finns någon som kan tänka fundamentalt annorlunda kan de bara inte acceptera, och vill ännu mindre finansiera.
— liam Norberg
Jämställdhet har de senaste åren integrerats på många plan inom ramverket för SFI, gällande manusinnehåll och kvotering arbetsmässigt i filmbranschen, däremot har det ännu inte skett på ett ekonomiskt plan, där det verkligen behövs.
Både filmare och producenter är alltid i behov av filmstöd från SFI. Skulle man få ett stöd betyder det att alla i produktionen kommer få betalt. Problemet är att filmstödet är en ohederlig politisk skapelse.
Svågerpolitiken inom SFI har inte direkt lyst med sin frånvaro medialt under årens lopp. Men problemet är större. Det handlar om bristen på jämlikhet när SFI ger stöd. En rättvisare fördelning skulle skapa ett hav av nya intressanta filmer och kunna presentera helt nya filmskapare.
Jag har gjort ansökningar om olika ekonomiska stöd från SFI under 24 års tid, men aldrig tilldelats något enda stöd. Varken mina manusutvecklingar, produktioner, kortfilmer eller långfilmsprojekt.
Alla mina filmer har ett politiskt budskap. Men när en kristen infallsvinkel visats i någon av mina filmer har de kallats ”absolut moralism” av kulturvärlden. Och kanske är det just denna, den kristna värdegrunden, som är så störande för det Svenska Filminstitutet och kultureliten. Att det finns någon som kan tänka fundamentalt annorlunda kan de bara inte acceptera, och vill ännu mindre finansiera.
Och detta trots att regeringens två egna riktlinjer säger att jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet, samt att svensk film ska bidra till att stärka yttrandefriheten och det offentliga samtalet.
[ Då får nya Bonhoeffer-filmen svensk biopremiär ]
Det behöver inrättas en mer hållbar värdegrund inom SFI. Filmpolitiken behöver uppgraderas och lagstadgas. Det behöver inrättas en jämlikhet i systemet i Sverige så att sökande upphovsmän, producenter, regissörer och kreatörer äger exakt samma rätt till filmens ekonomiska stödsystem. Trots olikheterna som finns politiskt, kulturellt, religiöst, intellektuellt och idémässigt.
Alla som har erfarenhet av filmproduktion och ansöker till Svenska Filminstitutet måste få samma möjlighet att få sin rätt till stöd prövad. Orättvisan är nu för stor och risken för svågerpolitik och korruption högre.
Min första långfilm Miséria hade premiär i september förra året. Filmen hamnade på första plats på biotoppen i 25 städer. Filmen sågs av mellan 30 000–35 000 biobesökare. Det anses bra i dessa filmtider.
En standardbudget på en svensk långfilm är omkring 40 miljoner kronor. Vi hade endast en budget på fem miljoner, varav en miljon kom från kristna gåvogivare i Sverige och resterande fyra miljoner från kristna långivare. Utan dessa stödgivare hade filmen inte blivit av, och budskapet om ljus och omvändelse i denna supermörka kriminella värld gått förlorad.
[ Gustaf Norén: ”Karriär och yta blev viktigare än mina relationer” ]
Nu kan filmen användas som ett samtalsunderlag på skolor, och den kan hyras och visas på tv eller streamingtjänster.
Har Parisa Liljestrand och Ruben Östlund någon egen erfarenhet av verkligheten för oss upphovsmän och kreatörer som inte stöds av SFI, men ändå kämpar vidare. Är det inte sådana som borde stödjas?
Vi är i ett starkt behov av att regeringens filmpolitiska riktlinjer blir verklighet och att lagstiftningen förtydligas så att inga sökande diskrimineras. I dag är det några enstaka filmkonsulenter som tar beslut om vilka filmer som ska få filmstöd, och rör man sig inte i rätt kulturkretsar och har en idé som följer deras mall för vad som är politiskt korrekt, får man inget stöd. Därför har till exempel aldrig en kristen film fått ekonomiskt stöd från SFI. En breddning av stödet skulle gynna svensk film.
Vi behöver en kulturminister som gör verklighet av regeringens egna målsättningar: att utvidga jämställdheten, mångfalden, stärka yttrandefriheten och samtalet i det offentliga rummet.
Tänk Ruben Östlund, om du aldrig fick en enda stödkrona till någon av dina fantastiska filmer igen, vilken mardröm, eller hur? Vore det inte mer rättvist om betydligt fler fick filmstöd i Sverige – inte bara de som känner rätt personer och omfamnar rådande majoritetsuppfattningar?
