Min debattartikel i Dagen, En kvinna per man är som en gråsossig genialitet, var som en spark i ett getingbo. Att problematisera en feminiserad kultur framkallar ett betydande tankeobehag – sikten mörknar och tusen getingar sticker.
I den efterföljande debattens sämre stunder riktade den in sig på ”toxisk maskulinitet” exempelvis, som om jag – eller ens någon – förespråkade sådant.
En annan vändning i debatten var den falska motsättningen mellan tidsenliga och otidsenliga könsideal. Det är ju inte så att gammaldags manliga ideal är dåligt per definition och att moderna könsideal är goda för att de anses moderna.
Personligen upplever jag att min artikel blev kontroversiell av fel skäl. Ytterst få analyserade ju min argumentationskedja.
Min artikel handlade i själva verket inte så mycket om feminism som minskade födelsetal, samt om dejtingkulturen som allt mer går mot en ökad cynism, och de ökade svårigheterna för män att existentiellt ”få en plats” i samhället. Männen får därmed – på en marknad – svårt att nå en status i vår kultur. Och detta underminerar familjebildning.
Att låga födelsetal, kompenserad av ökad invandring, i sin tur underminerar gemensamma mål i samhället är knappast okänt för samhällsvetare. Platslösa män, utan status, vars idéer och moral inte vinner gehör, är en farlig samhällsgrupp med stor våldspotential.
Att skolan – och det etablerade, laglydiga samhället i stort – tappar i attraktionskraft är möjligen en följd av bland annat detta: det postindustriella och feminiserade samhället.
Ingen tycks stå på en kvinnlig naturs sida, på moderns sida – och alltså inte på familjens.
— Jeremiah Karlsson
Normförvirringen och värdenivelleringen beror alltså inte enbart på postmodernism, vilket också var en term som togs upp i debatten.
Presenterade jag då, när jag startade debatten, en heltäckande bild av problematiken i min artikel? Naturligtvis inte – formatet medger inte uttömning av ett så komplext ämne.
Den känsliga punkten är att ens våga tala om en mörk sida hos det feminiserade samhället. Men att trycka på den punkten är precis vad som behöver göras. Att den mörka sidan av maskuliniteten motsvaras av en feminin skuggsida är en rimlig tanke – något annat vore att idealisera och göra änglar av kvinnor – men vad det består i är nog ett ämne för en egen debatt.
[ Läs tidigare inlägg | Lasse Bengtsson: Vi behöver inte återvända till en daterad manlighet ]
Skevheten mellan könen uppstod redan vid begynnelsen. Olika roller gavs genom skapelseordningen, och särskilda förbannelser genom syndafallet (vem som nu var skyldig till det). Men det finns också en annan viktig begynnelse: den industriella revolutionen.
Kvinnor har alltid haft makt, dock inte som samhällsmedborgare. Att de till slut fick det beror delvis på första världskriget samt industrialiseringen. Kvinnor och män upphörde att vara en arbetsgemenskap, som i bondesamhället, och blev urbana varelser som båda behövdes i industrin. Deras relation påverkades fundamentalt av denna revolution.
Industrisamhället har därefter omvandlats till ett tjänstesamhälle och numera alltmer ett digitalt samhälle. Ekonomin behöver inte våra könsskillnader – den behöver människor med vissa kvalifikationer (och på sikt behöver den kanske inte människorna alls).
Det är ingen hemlighet att kvinnor på många områden är bättre anpassade till tjänstesamhället än män: man ser det på utbildningsnivå bland annat. Samtidigt är en karriär ofta svår att förena med en roll som mamma – ekonomin belönar inte dubbla lojaliteter.
Den autonomi- eller frihetssträvande feminismen står alltså inte bara på jämställdhetens sida, utan också på ekonomins, vilket påverkar normer kring familjebildning och barnens plats i våra liv. Kvinnan allieras med marknadens ideal snarare än familjen.
[ Läs tidigare inlägg | Tomas Söderhjelm: Varför denna enögda blick på män och manlighet? ]
Överallt i rika samhällen tycks människor dra samma slutsats: en stor familj går inte att förena med ett liv i ekonomin. Möjligen beror det på att barn innebär att offra sin autonomi och sin komfort – alltså att offra modernitetens ideal om ett gott liv.
Att bilda familj innebär att byta bekvämlighet i livet mot en mening i livet. Detta slags mening i livet kommer genom offer och underkastelse, för båda könen – det är som en andlig lag att mening i livet uppnås genom att förneka sina kortsiktiga begär. Egot måste dö.
Om det beskrivna problemet i min artikel bör skyllas på ekonomin, kapitalismen, industrialiseringen eller moderniteten vet jag inte, men klart är emellertid att ”det mänskliga” trängs bort alltmer i vår produktionsapparat: könsskillnader suddas ut, reproduktion går ner, materialismen vinner över andliga värden – människan vinner hela världen men förlorar sin själ.
Kropparnas slagfält märks av bland annat utmattning och medicinsk ingenjörskonst. Det är inte lyckliga, blomstrande människor som befolkar offentlighetens torg i dag. Allt fler kvinnor skådar igenom denna bedrövliga allians mellan autonomifeminister och ekonomins behov. Ingen tycks stå på en kvinnlig naturs sida, på moderns sida – och alltså inte på familjens.
Feminismen är ingen enhetlig rörelse, kritiserar man den måste man vara precis i sin kritik. Men den sorgliga slutsatsen, när allt är sagt, är kanske att väsentliga delar av det som i dag definieras som förtryck av kvinnor var vad som gjorde fungerande familjer möjliga.
Min förhoppning med detta öppna slut är att stimulera läsarna att fortsätta tänka i frågan.
