“Vi har inte kontroll på läget vad det gäller brottsvågen i Sverige”, säger vårt lands statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer i samband med en presskonferens.
Det är ett sanningsenligt uttalande och en självklar möjlighet för oppositionen att attackera för att vinna politiska poäng.
Men nu är tid för ett annat förhållningssätt från landets ledande politiker. Vi har kommit till en punkt när det inte längre är rimligt och försvarbart att göra politiska poäng på vårt samhälles största utmaning just nu.
Nu har vi kommit till den punkt när det krävs besinning och politisk borgfred. Det är dags för politisk enighet över partigränserna och de politiska blocken vad det gäller brottsbekämpning.
Ingen sitter med facit i handen om vad som är riktigt verksamt. I den situationen är det lätt att ta till åtgärder som vi inte kan bedöma verkningarna av. Ett sådant förslag är att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år.
Enligt polisen innehåller rekryteringen oftast både utpressning och hot, både mot barnen och deras familjer.
— Olle Jonasson
Var går nästa gräns? I min roll som häktespastor sitter jag varje vecka med små taniga barn mellan 15 och 18 år som är totalt vilsna på ett häkte i Stockholm. Det speglar att hänsynslösheten går längre och längre vad det gäller rekrytering inom kriminella nätverk.
Med tvång och erbjudande om pengar lockas dessa unga in i en våldsspiral som de inte egentligen vet något om. Enligt polisen innehåller rekryteringen oftast både utpressning och hot, både mot barnen och deras familjer.
Dessa barn får längre och längre påföljder, 6–8 år och ibland upp till 12–14 år.
Dessa barn är både brottsoffer och förövare. Många rekryteras direkt från HVB-hem och SIS-hem. Vad tänker vi ska hända med dessa unga när de friges?
För denna grupp av barn vill jag påstå att de allra flesta inte har en kriminell identitet utan fortfarande är formbara. Frågan är om vi som samhälle ska svika dem ännu en gång i långa fängelsetider.
En fråga till generaldirektören för kriminalvården: Hur hjälper vi denna grupp inne på kommande ungdomsfängelser så att det inte blir en krutdurk för ännu djupare samhällsproblem när denna stora grupp ska friges om ett antal år?
Ja, dessa ungdomar har förletts in i grov brottslighet. De är att jämföra med barnsoldater. De bör självklart få påföljder som står i proportion till vad de har gjort men också i förhållande till vad som gagnar dessa barns väg tillbaka in i samhället.
Det är tid att dra i handbromsen för de repressiva åtgärderna för att i stället betona rehabiliterande tänk. Framtidens planerade ungdomsfängelser måste utgå från verksamheter som innebär massiva insatser för rehabilitering, för skolundervisning och bra kognitiva program.
Där måste finnas yrkesutbildning, psykologiskt stöd och andlig vård, något som Dan Hovskär och Ingemar Kihlström (KD) har tagit upp behovet av i en debattartikel här i Dagen.
På ungdomsfängelserna måste finnas psykologer och trygga och välutbildad
e kriminalvårdare. Vi måste på allvar störa den kriminella kultur som annars kommer att frodas inne på fängelser.
Min vädjan till våra ledande politiker är att satsa huvudenergin på brottsbekämpningen längre upp i brottskedjan i stället för på den svagaste gruppen: De barn som har blivit en bricka i en alltmer brutal våldskultur.
[ Läs tidigare inlägg | Ahmed Mulai: Förhindra brott genom proaktiva lagar och samhällsåtgärder ]
