Predikan är en central ideologisk praktik i den kristna kyrkan. Ulrik Josefsson talar om förkunnelse som ”teologisering”. Uttrycket antyder att förkunnare inte endast förmedlar en bibeltext utan att det sker en tolkning där bibeltext, kyrkans och predikantens teologi, samtiden och förkunnarens föreställning om mottagarna och deras situation möts och förhandlas. I denna process gör förkunnarna teologi, de ”teologiserar”.
Denna teologisering syftar inte enbart till att ge information utan till transformation. Det som betonas är i allmänhet inte kristna läropunkter utan det kristna livet, hur detta kan (eller ska) levas och hur det kan förstås.
En viktig fråga är hur förkunnare hanterar denna tolkningsprocess: Vilka bibeltexter används och hur tolkas de? Vilken teologi relateras texterna till? Hur överförs och anpassas budskapet till samtiden? Hur tillämpas budskapet på åhörarna och deras liv?
Josefsson oroar sig framför allt för att bibelordets plats försvagats i den beskrivna tolkningsprocessen. Frågan relaterar till ett pågående samtal om huruvida Bibeln håller på att förlora sin plats - både i den privata läsningen och i gudstjänster – och vad det i så fall beror på.
Diskussionen om Bibelns plats i predikan relateras ofta till två modeller för förkunnelse. Den modell som förordas i många läroböcker och även lärs ut på teologiska seminarier kan beskrivas som textutläggande.
Är kyrkans uppgift, frågar man sig, att predika varje enskilt bibelord eller att predika evangeliet?
— Greger Andersson
I denna modell ska de ovan nämna stegen hanteras i kronologisk ordning. Först väljer predikanten en text, studerar den noga för att finna ut dess budskap (budskapsläsning) vilket sedan relateras till Bibeln som helhet och till teologin innan det tillämpas på åhörarna och deras liv.
Modellen kan beskrivas som en ”bro”: predikanten går, å församlingens vägar, över bron och hämtar ett budskap som sedan förs tillbaka över bron till församlingen.
Premissen bakom modellen är att det föreligger ett stort avstånd mellan textvärlden och åhörarnas livsvärld. För att komma åt texternas betydelse ägnar man sig därför åt kontextualisering: att försöka förstå den utvalda texten i dess historiska och litterära sammanhang för att därefter överföra dess budskap till vår egen tid.
De som förordar detta sätt att förkunna menar att här kommer verkligen Bibeln till tals. Det är Bibelns ord som förkunnas och inte predikantens egna reflektioner. De som kritiserar metoden anser att den här typen av predikningar är tråkiga och kan kännas irrelevanta; det uppstår inget verkligt möte mellan text och liv.
En allvarligare kritik gäller idén att varje enskild text skulle vara bärare av ett budskap som kan förkunnas. Är kyrkans uppgift, frågar man sig, att predika varje enskilt bibelord eller att predika evangeliet?
I många nutida predikningar använder man i stället en modell som utgår från närhet mellan textvärlden och livsvärlden. Predikanterna läser in åhörarna och deras situation direkt i texterna. Tolkning är ofta fri och kontextlös. Det meningsgivande sammanhanget (kontexten) är i stället våra egna erfarenheter. En primär tolkningsfråga är: Vad säger den här texten om mig och mitt liv?
I till exempel Pingströrelsen är det vanligt att det kontextlösa förstärks genom den så kallade ”bibelläsningsmetoden” i vilken man rör sig mellan olika bibeltexter som om Bibeln utgjorde en enda text. Predikanter använder olika texter, eller sammanställningar av bibeltexter, för att förkunna sin teologi och genom detta uppmuntra åhörarna att hålla fast vid tron och de centrala kristna praktikerna.
De ”fria” tolkningsmetoderna fungerar eftersom predikanterna tycks hålla sig till ett slags underförstådd ”trons regel”: Tolkningen får aldrig leda till nya eller avvikande läror. Problem skulle uppstå först om predikanter började förkunna egna idéer eller läror som inte har någon egentlig bibelförankring.
[ Läs tidigare inlägg | Ulrik Josefsson: Använder vi Bibelns ord för att legitimera våra egna? ]
Kritiken mot den här modellen är att texterna kan tystna och att skav inom och mellan texter, eller mellan texterna och våra livserfarenheter, helt slätas över. Åhörarna serveras ständigt processad mat och kanske också samma, ibland allt för snäva, teologi.
Risken är dels att skaven kan drabba åhörarna den dag de själva öppnar och läser sina biblar, dels att man inte får syn på sig själv och sin egen förförståelse. Det senare förutsätter just avstånd mellan vår uppfattning om tillvaron och textvärlden.
Givet att predikan är teologisering behövs ett ständigt samtal om såväl bibelbruk och teologi som anpassningen till samtiden och tillämpningen av budskapet. På alla dessa områden finns intressanta och viktiga frågor att diskutera.
När det gäller frågan om Bibelns roll i förkunnelsen, som ju var den fråga Josefsson väckte, är jag – även om jag på flera punkter är kritisk mot textutläggande förkunnelse – framför allt orolig för den ”fria” modellen.
[ Läs tidigare inlägg | Göran Lennartsson: När slutade vi läsa Bibeln högt i gudstjänsten? ]
Trots att jag har stor förståelse för viljan att skapa en direkt dialog mellan liv och text är jag rädd att texterna kan komma att tystna och att teologin plattas ut.
Därför borde en grundförutsättning för all predikan vara att predikanter, oavsett hur de väljer att framföra budskapet, alltid ödmjukt lyssnar in vad den text de ska predika över kan betyda i sin historiska och litterära kontext.
Så kan en – visserligen ibland problematisk och spänningsfylld – levande dialog skapas mellan texter och teologi och mellan texter och liv.
