Peter Lindvall hävdar i sin replik på vår artikel om behovet av en kritisk ekumenisk hållning mot rysk-ortodoxa kyrkor att Svenska kyrkan redan har en kritisk hållning – ekumeniskt – jämte den rysk-ortodoxa kyrkan. Han menar att dialogen genom Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råd ger oss en möjlighet att ”tala klarspråk”, och inte innebär ett ”okritiskt omfamnande”.
Ekumeniken omhuldas av sekretess i Svenska kyrkan i dag. Det innebär att medlemmar saknar insyn. Att ha en öppen dialog är inte fel, men för att den ska kunna leda till någonting konstruktivt kräver det att de involverade har en grundläggande respekt för varandra – likväl som en vilja till förändring.
Den rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva är djupt integrerad med den ryska staten och används som ett instrument för Kreml, inklusive Kremls propaganda och underrättelseverksamhet.
Här måste Svenska kyrkan också förstå att om man väljer att fortsätta ekumeniska relationer utan att tydligt markera mot den verklighet som råder blir Svenska kyrkan ett instrument för att normalisera en institution som aktivt understödjer en auktoritär regim och dess aggressiva utrikespolitik.
I det avseendet har Lindvall rätt i att det rör sig om ”symbolpolitik” att stänga alla kanaler och utesluta rysk-ortodoxa kyrkan ur ekumeniska gemenskapen – men att påstå att den vore verkningslös är fel analys. Tvärtom rör det sig om ett tydligt moraliskt likväl som politiskt ställningstagande.
I dag innebär Svenska kyrkans hållning att Kremls propaganda och maktstruktur kan negligeras.
Att samtala med en kyrka som är en förlängning av en aggressiv regim är inte att ”tala klarspråk”. Det är att låta sig utnyttjas.
