När jag för drygt tio år sedan skrev boken Mellan klan och stat fick jag något av en uppenbarelse. De gångna fyra åren hade jag, efter närmare 20 år som journalist, arbetat i en somalisk förening i Rosengård, Malmö. Jag hade börjat ana något jag tidigare inte förstått, klansamhällets betydelse både historiskt och i många delar av världen i dag.
En dittills otänkt tanke slog mig plötsligt. Fanns det inte kapitel någonstans i Gamla testamentet som handlade om det jag just skrev, men som jag som ung varken förstod eller orkade läsa?
Jag plockade fram min läderklädda bibel med dragkedja och mitt namn tryckt i guldfärg på omslaget. En gång i tiden var den flitigt läst. Nu återupptäckte jag alla understrukna verser och instuckna lappar mellan nötta sidor.
Jodå, här var det, i Första Krönikeboken. Sida upp och sida ner med en massa namn, om vem som var son till vem – släkttavlor. Då, som ung frilansande bibellärare i frikyrkan, framstod fixeringen vid blodsband inte bara ointressant, men konstig.
Medvetenheten om klantillhörighet har samma funktion som våra id-handlingar med personnummer.
— Per Brinkemo
Nu slog det mig: Det är ju precis som hos olika migrantgrupper som kommit till Sverige. I Somalia, precis som i Afghanistan och stora delar av Mellanöstern, är klanen som samhällelig organisationsform en självklarhet, något som existerar av ett slags nödvändighet.
Där staten antingen inte existerar eller är så dysfunktionell att den saknar folklig legitimitet – där hittar man klanen (eller den större enheten – stammen). I den söker man skydd, säkerhet, trygghet, identitet och inom och mellan olika klangrupperingar skipar man rätt enligt en juridik som vid en oförrätt eller våldsbrott bygger på antingen kompensation eller blodshämnd.
Hur märkligt det än låter i nutidssvenskens öron lär sig barn i klansamhällen att rabbla namnen på sina förfäder, ofta uppåt 20–30 generationer bakåt i tiden.
Det är ett sätt att få kunskap om vem man är i förhållande till andra, vilka som tillhör vad sociologer kallar in- respektive utgruppen. Medvetenheten om klantillhörighet har samma funktion som våra id-handlingar med personnummer.
[ Dokument | Svenskhet i ett mångkulturellt samhälle ]
När jag nu med min kunskap om klanen som organisationsform återvände till Bibeln insåg jag att släktlinjerna i den första delen av Gamla testamentet är vad antropologer kallar patrilinjära. Det innebär att man ärver släktskap enbart på mannens sida.
Det är därför Krönikeboken är så upptagen vid vem som är son till vem. Omkring 80 procent av alla befintliga klansamhällen är just patrilinjära, 20 procent matrilinjära (man räknar släktskap på kvinnans sida).
Eftersom vi i väst sedan länge ärver släktskap bilateralt, från både mamman och pappan, har vi svårt att tänka oss att man kan ärva blodslinjer enbart på ena förälderns sida.
Och eftersom västvärldens välfärdsstat i så hög grad har ersatt släktens tidigare mycket konkreta funktion i vardagen, det är genom den man får skydd, säkerhet och rättvisa skipas, har vi svårt att avkoda och korrekt förstå människor som inte har de tunna band till familj och släkt som vi har.
Ju mer jag studerat klanen som organisationsform desto mer framstår fenomenet staten, så som vi erfar den, som ett mirakel.
Eftersom alla samhällen ursprungligen varit fragmenterade i mindre grupperingar har den stora frågan varit för mig: hur kunde man i vår del av världen förena dessa sinsemellan ofta fientliga grupper under något större?
Och hur gör man vår samhällsordning begriplig för de migranter som saknar erfarenhet av en stat som av oss i huvudsak betraktas som god?
[ Indisk filosof vill visa vilken betydelse Bibeln haft för västvärlden ]
Jag gick vidare till Nya testamentet. Från att etnicitet och blodslinjer varit avgörande presenterar Nya testamentet det revolutionerande budskapet, fångat och sammanfattat i Paulus ord i Galaterbrevet: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Det har visserligen varit en seg och utdragen process, men här anar vi den idémässiga grunden till dagens västliga samhällen, att människor kunnat förenas under något större, bortanför blod, kön och status.
Det är svårt att förbise kyrkans roll genom seklerna. Den upplöste de europeiska klanerna genom att förbjuda kusinäktenskap, ersatte klanjustis med kanonisk rätt som lade grunden till dagens lagstiftning. Den förbjöd tvångsäktenskap, satte allt mer individen i centrum som ändå kunde uppgå i ett större ”vi”.
Den kyrka jag växte upp i var sluten, intellektuellt torftig och dessutom föraktad av det omkringliggande samhället. I dag växer intresset för kristendomen och dess roll i vår historia. Det beror sannolikt på framväxten av det mångkulturella samhället.
I mötet med människor från andra kultursfärer, inte sällan klanbaserade, växer behovet av en djupare kulturell identitet, en vilja att förstå ”det egna” i relation till ”det andra”.
En starkare identitet behöver inte innebära exkludering av dem med annan erfarenhet och religion, lika lite som tvivlet och reflektionen är en motsats till tro, snarare tvärtom.
I den bibliska berättelsen finns nycklar till att bättre förstå både oss själva och de som kommit till vårt land med helt andra erfarenheter.
Allt oftare tänker jag: Bibelns budskap är bättre än nog många kristna inser.
