På väg till mammas grav går jag förbi en vit gravsten som det sitter en fågel på. Jag har gått till den vita gravstenen i över 30 år och jag har noterat att fågeln blir mörkare för varje år.
Jag var nio år när jag gick på min första begravning. En klasskompis gick bort alldeles för tidigt och jag var nervös eftersom jag inte visste hur en begravning går till.
Han var min partner in crime i skolan och det kändes så orättvist att han gick bort så tidigt. Den vita gravstenen med fågeln tillhör min bästa barndomsvän.
Tio år efter min första begravning fick jag ett samtal från London. En vän var på väg till sjukhuset för att ta farväl av sin syster som låg i koma. Hon föll ihop på bussen och hennes liv gick inte att rädda.
En efter en har mina barndomsvänner lämnat jordelivet. Det har fått mig att reflektera över hur jag, som är ateist, hanterar sorg.
När jag går runt med en klump i magen i flera år har mina vänner med en gudstro lättare att sörja och gå vidare.
— Linnea Lindquist
Jag har alltid tyckt att känslor generellt är jobbiga, särskilt sorg och saknad. De tar sig olika uttryck men de finns i mitt medvetande. Den tjocka klumpen i magen finns kvar samtidigt som minnen övergår från att vara detaljerade till att bilda breda penseldrag. Fågeln som blir mörkare för varje år är minnen som bleknar.
Jag undrar om jag krampaktigt håller kvar sorgen för att de detaljerade minnena ska bestå.
En existentiell fråga är hur man gör för att lämna sorgen på perrongen för att gå vidare. Under de år jag arbetat i multietniska bostadsområden har jag haft förmånen att komma nära olika religiösa och kulturella traditioner när det sker dödsfall.
Jag är avundsjuk på mina muslimska vänner som efter begravningen har en sorgeperiod på 40 dagar och sedan går de vidare.
När vi pratar om förluster av nära och kära har jag frågat hur de gör för att bli glada igen, och svaret är alltid detsamma: Gud hjälper oss. Den samhörighet de känner i sin tro ger styrka.
[ Prästen Mattias mötte anhöriga direkt efter skjutningen: ”Förtvivlan” ]
Det är skillnad på planerad och plötslig död. Vilken skepnad sorgen tar beror på händelseförloppet. Just nu är det många familjer i Örebro som har kastats in i en plötslig sorg, orsakad av ett meningslöst våldsdåd. Kyrkor och moskéer hjälper de drabbade. Det skänker tröst i det ofattbara när människor samlas för att finna kraft.
När jag går runt med en klump i magen i flera år har mina vänner med en gudstro lättare att sörja och gå vidare. Saknaden finns kvar, men sorgen är inte ständigt närvarande. Det gör mig avundsjuk att de som tror på Gud får andlig hjälp att hantera det som är jobbigt.
Samtidigt som sorg är söndrig, svår och gör ont är saknad något fint. Efter masskjutningen i Örebro ringde en vän från Irak och frågade vad det är som händer i Sverige. Under samtalet kom vi in på sorg och begravningar. Hon förklarade att det hjälper att begrava den som avlidit direkt efter dödsfallet. När man får vara nära kroppen efter dödsfallet hör den avlidna familjens farväl.
I Örebro gavs inte den möjligheten eftersom offren inte identifierades förrän efter tre dygn. Traditioner går inte alltid att upprätthålla när verkligheten tränger sig på.
[ Frida Park: Sorgligt ovant att höra vår statsminister tala väl om Sverige ]
I tidningen läser jag vittnesmål från anhöriga som säger att de får styrka från Gud. Att ha en på förhand bestämd sorgeperiod ger en ram att förhålla sig till, ett avslut och en tyst uppmaning att nu är det dags att gå vidare.
Eftersom släkt och vänner går hem till den avlidnes familj får de möjlighet att berätta om och om igen om vad som har hänt. Det blir ett sätt att bearbeta förlusten av en person som stod en nära. Sorgen hanteras kollektivt och det jobbiga portioneras ut på fler.
Det finns saker att kritisera med kollektivistiska samhällen, men när det kommer till sorg har vi individualister mycket att lära. Sorg har inget rätt eller fel. Den bara är i sin enkelhet eller tyngd. Ibland både och, på samma gång.
Ateister kommer aldrig bli lika bra på att hantera sorg som troende. Det är ett skäl om något att leta rätt på sin barnatro.
