I sin föreläsning Politik som kallelse (1919) försökte sociologen Max Weber förstå auktoritetens natur i första världskrigets efterdyningar. Han delade in den i tre former: traditionell, legal, och karismatisk auktoritet.
Den första förknippade han med arvsdynastier, sedvänja och helgade riter. Den andra kännetecknade enligt Weber moderniteten. Här härrör auktoriteten ur rationella regler, lagar och kontrakt som binder alla. Auktoriteten är knuten till ämbetet, snarare än till personen som råkar inneha ämbetet.
Liksom under Webers mellankrigstid består vår tids kris delvis i att de två första formerna på många sätt har försvagats. Kvar står då den personliga karismans auktoritet, som Weber förknippade med profeter och demagoger.
Här härrör auktoriteten ur den enskildes personliga utstrålning och förmåga att entusiasmera. I vår tid ser vi den inte bara i populister som Trump och Farage, utan också företagsledare som Musk, aktivister som Greta, K-popidoler och influencers.
Bakom liberalismens hyllningar av individen gömmer sig nämligen en Führerprincip, som ger den starke rätt att härska efter egen vilja.
— Egil Sturk
Själva språket i de sociala medier där den frodas har en närmast religiös ton, med följare och idoler.
Här uttrycks också hopp om en frälsare. Men det är inte i institutioner, lagar eller traditioner lösningen tros finnas, utan i en personkult.
Vi söker räddningen på klimatet i en tonårig flicka; halva USA:s befolkning söker landets bärgning i en auktoritär president medan andra ser en maktgalen företagsledare som den västerländska civilisationens sista hopp.
Bakom liberalismens hyllningar av individen gömmer sig nämligen en Führerprincip, som ger den starke rätt att härska efter egen vilja. En nietzscheansk övermänniska som ställer sig över lag och vedertagen moral.
Den finns i såväl John Stuart Mills lovtal till geniet, och i vår tids blinda beundran av entreprenörer och riskkapitalister, som i högsta domstolens beslut om presidentens åtalsimmunitet för all ämbetsutövning.
Individen är fri först när den är ofjättrad av alla externa pålagor. För endast den oinskränkta friheten är äkta frihet, tänker sig den doktrinära liberalen.
[ Livsstil | Jag orkar inte höra fler politiska diskussioner i min församling ]
Men den äkta liberalismen blir lätt den ohämmade frihetens första offer. För denna frihet blir i kombination med oinskränkt makt och rikedom till ren nihilism och egennytta.
Liberalismen vägrar erkänna det, men utan en jämlikhet som omfattar alla och regler som hämmar de rika och mäktigas ambitioner, blir den ohämmade friheten lätt till den starkes rätt.
Till och med den cyniske maktpolitikern par excellence, Machiavelli, avslutade Fursten med något som kan liknas vid en bön. Han avvisade de etablerade dynastierna, och satte i stället sitt hopp till Florens politiska nykomlingar.
I det sista kapitlet av sin bok vädjade han till ett slags frälsarfigur - underförstått Lorenzo di Medici - i hopp om att denne skulle rädda Italien från ockupation av främmande makt. Han skulle resa sig från folkets djup, och de skulle instinktivt följa honom i revolutionen.
Men för att fullborda den behövde italienarna inse att det patriotiska ändamålet helgade alla medel, inklusive våld, även om det bröt mot vedertagen religion och moral. För om de var framgångsrika i sin strävan att bygga en ny samhällsordning skulle Gud förlåta allt, ty de var redskap för hans vilja.
Här finns en av de stora farorna i samtidens ledarkulter. Att de blir figurer att överlåta våra samveten åt. Risken finns att många kapitulerar sitt personliga ansvar av rent egenintresse. Att de säger “gör vad som krävs, bara du löser mina problem”, och sedan vänder ryggen till för att som Pilatus tvätta sina händer.
På den lockelsen måste vi liksom Martin Luther inför fördraget i Worms svara: Hier stehe ich und kann nicht anders (Här står jag och kan icke annat).
Det var samvetets röst vi hörde när biskop Mariann Budde vädjade till Trump om barmhärtighet för flyktingar och hbtqi-personer i samband med presidentinstallationen. Framför allt hörde vi det när hon vägrade be om ursäkt efter påtryckningar från presidenten.
[ Steven Crosson: Oron för kristen nationalism överdriven ]
Men för att samvetets röst ska höras måste det vara självständigt. Det korrumperas av att söka makthavarnas gunst, eller låta sig köpas för kortsiktiga fördelar. Av att stå i tacksamhetsskuld eller beroendeställning.
Det handlar, för att återknyta till Weber, om en balans mellan ansvarets och övertygelsens etik.
Här finns en frihet värd att värna och stärka.
