Första januari i år trädde en ny lag i kraft: Lag (2024:487) om statsbidrag till trossamfund. Den sätter nya villkor för samfund som vill vara bidragsberättigade. Som kristna, församlingar och samfund behöver vi göra ett medvetet val att gå med på dessa villkor eller inte.
Vad är vinsterna? Ett samfund som är bidragsberättigat får SST-bidrag som stöttar de lokala församlingarna, samt hjälp att samla in kyrkoavgiften vilket ses som ett bidrag från staten att hjälpa samfunden att administrera pengar från medlemmarna till samfund och lokalförsamlingar.
En mer vag och svårgreppbar fördel är att samfundet får ett slags erkännande från statens sida, vilket gör att man räknas som en värdig samarbetspartner i det offentliga Sverige. Följderna av att inte få detta erkännande är svårare att förutsäga men kan eventuellt negativt påverka samarbetet med kommuner, landsting, stat, Sida och andra aktörer.
Vad är då villkoren som man går med på för att bli ett bidragsberättigat samfund och som medlemsförsamlingarna i samfundet därmed behöver förhålla sig till? Jo, att rapportera in födelsedata och adress på medlemmar och betjänade i verksamheten. Dessa uppgifter behöver sedan finnas tillgängliga nationellt för att en revisor ska kunna granska uppgifterna.
Stora databaser gemensamma för ett eller flera samfund med information om alla medlemmar och betjänade i de lokala församlingarna, tror jag inte är ett bra val då sådana register kan hackas. I nuläget kanske det inte är så farligt att ha sitt namn i ett sådant register. Om man inte är konvertit från ett land med förföljelse och riskerar att utvisas, förstås, då kan det få allvarliga konsekvenser om främmande makt kommer över sådana register.
Det absurda med dessa demokrativillkor är att de i grunden motverkar demokrati.
— Tomas Dahnson
I Sverige har vi nu länge varit förskonade från förföljelse, men vi kanske inte kommer vara det i framtiden. Att då upprätta rikstäckande register är ovist: Vi bör inte underlätta registrering av trostillhörighet.
För det andra förutsätts samfund inte tillåta att ”hot i syfte att påverka en hbtqi-persons sexuella läggning och/eller identitet” förekommer och att man tar itu med representanter som uttrycker något som tolkas så.
Att predika om ett kommande straff i helvetet för den som lever i synd och inte omvänder sig kan tolkas som ett hot för att påverka, oavsett hur mycket kärlek som finns bakom. Så om jag exempelvis tror att det är en synd när en hbtqi-person lever ut sin sexuella läggning och predikar så, behöver nog samfundet ingripa.
Oavsett vad frågan gäller ställer jag mig negativ till att låta staten sätta gränser för vad som får sägas i en predikstol – det är ju Guds ord som ska styra innehållet.
För det tredje förutsätts att samfundet inte ”nekat medlemskap eller uteslutit en person på grund av dennes val av livspartner”. Så i samfund som går med på dessa villkor kan inte församlingar utesluta eller neka medlemskap till personer på grund av utomäktenskaplig förbindelse eller partner av samma kön. Om man är av övertygelsen att Guds ord har något att säga om vårt sätt att leva – ska då Guds ord eller staten styra hur församlingen drivs och vilka som får vara medlemmar?
[ Thomas Idergard: Din bibliska tro är inte antidemokratisk ]
Det absurda med dessa demokrativillkor är att de i grunden motverkar demokrati. I stället för att man i en lokal församling bestämmer hur man fungerar och vad som förkunnas ska nu i stället staten sätta gränser för vad som får och inte får göras och sägas. Dessutom behöver samfunden, för att leva upp till dessa villkor, ha mera kontroll över sina församlingar. Så i stället för en rörelse av lokala församlingar som formar en nationell gemenskap efter en demokratisk modell, riskerar samfundet bli statens kontrollinstans.
Jag förespråkar att kristna samfund inte ansöker om att bli bidragsberättigade och anpassar sig till villkoren. Vi gör bäst i att inte låta staten sätta gränser för vad som får sägas i predikan. Vi gör bäst i att inte låta staten styra hur församlingar väljer att hantera medlemskap. Vi gör bäst i att avstå att registrera trostillhörighet nationellt.
Även om man ser de villkor staten kräver för bidragsberättigande som acceptabla så behöver man ställa sig frågan om man ska låta staten sätta reglerna för församlingen. För om man går med på att staten sätter regler för församlingen finns faran att man fortsätter att anpassa sig efter staten och att Guds ord får mindre inflytande över församlingslivet (Rom 12:2).
Dessutom skulle församlingarna klara sig utan de bidrag som ges. Några miljoner i bidrag kan församlingarna avvara. Kyrkoavgiften handlar om många miljoner på samfundsnivå, men för de lokala församlingarna varierar det. Men det är inte så viktigt då pengarna ytterst kommer från villiga medlemmar som skulle kunna ge samma summa på annat sätt.
Ett erkännande av staten klarar vi oss också utan, även om det skulle kunna innebära stora utmaningar. Bland våra systerkyrkor i länder som lever med förföljelse finns många levande och sunda exempel som visar att livet i marginalen är möjligt med Jesus.
Är det då inte dags för ett exodus ut ur det svenska bidragssamhället för att gå dit Kristus är utanför lägret och bära hans vanära (Heb 13:13)? Kyrkan frodas ändå i marginalen.
[ Stöd till frikyrkas ungdomsförening ströps efter predikan: Ska få bidrag igen ]
