Vi tycks leva i en tid av ökande politiska motsättningar, något som i sig kan vara ett friskhetstecken och något gott. Man kan se det som ett tecken på ett friare och öppnare samtalsklimat, där det gamla enhetssamhället fått ge vika för ett offentligt samtal präglat av en demokratiserande mångfald.
Som barn av den väckelsekristna baptistiska traditionen – en minoritetskultur som stundtals är i konflikt med den svenska majoritetskulturens behov av konformitet – är detta något vi välkomnar.
Samtidigt finns något oroande i att denna process tycks leda till ett råare samtalsklimat, en utveckling som vi båda genom åren på olika vis tyvärr bidragit till men som vi nu jobbar med att omvända oss från.
Vår övertygelse är att vi i stället för att vara kvicka att döma ut andras uppfattningar som fel, onda eller oinitierade, behöver anstränga oss så mycket mer för att med respekt försöka förstå den andres världsbild och ingångsvärden.
Det radikaliserar och driver oss allt längre ifrån varandra.
— PO Flodström och Marcus Fritjof Andersson
Varför har den andre landat i en annan uppfattning än jag? Går det att förstå – kanske till och med ha respekt för? Och går det därmed att mer framgångsrikt nå fram till något slags samförstånd än om man klistrar laddade epitet som fascist, nazist, kommunist eller wokeist på varandra?
Personligen tror jag, PO, att Trump och nyhögern är ett symptom på att arbetarklassen under 2010-talet känt sig politiskt hemlös eftersom både vänster och höger ställt sig under ett vänsterliberalt paradigm där medelklassens kulturella uttryck blivit norm även i de grupper som traditionellt sagt sig vilja värna deras (klass) intressen.
I det vakuum som hemlösheten skapat har en ny konservativ höger utvecklats. Den är svar på ett behov, en frustration över att ingen lyssnat på deras oro och frågor.
[ Läs tidigare inlägg | Åke Wredén: Kristen tro förvrängs och utnyttjas av auktoritära ledare ]
Utifrån min horisont är det därför oklokt om vi som har invändningar mot både Trump och nyhöger närmar oss Trump-supportrar och Sverigedemokrater med samma aggressiva och alienerande tonfall som jag upplevt att frikyrkans högerfalang tidigare riktat vänsterut. Det radikaliserar och driver oss allt längre ifrån varandra.
Även om vi landar i olika politiska slutsatser kan vi överbrygga många missförstånd om vi utgår från att vi alla, utifrån vår egen förståelse av missionsbefallningen, faktiskt försöker vara goda ambassadörer för gudsrikets utbredande.
Vi tror inte att någon aktivt eftersträvar att upprätthålla irrationella förgårdar och kulturella hinder för människor att möta Jesus. Ändå tycks vi i vår iver att jaga helighet – utifrån vår förståelse av den – ta med oss konflikter från den politiska arenan in i församlingen.
[ Läs tidigare inlägg | Mats Wallin: Idiotförklara inte amerikanska kristna som röstade på Trump ]
De politiska motsättningarna, i kombination med ett offentligt samtal med allt lägre i tak, riskerar att även i församlingen skapa ett utanförskap för dem som inte instämmer i de trender och normer som för tillfället dominerar den svenska frikyrkan.
Det kostar på att umgås med människor som inte är ungefär som oss själva. Det skaver och gnisslar. Frågor som ”Varför kan du inte bara vara normal, som jag?” är ständigt närvarande.
Vi har båda genom livet fallit på detta område, men vår övertygelse är att den vänskap Kristus kallar oss till i församlingen även övervinner världens konflikter kopplade till samtidens politiska trender.
Vi vill med detta inlägg möta upp Mats Wallins vädjan till den svenska kristenheten att inte vara alltför snabba att likna våra trossyskon med ”fascister, nazister, [kommunister]” och därmed hetsa upp debattklimatet onödigt mycket.
[ Läs tidigare inlägg | Stefan Swärd: Det fascistiska systemet är antikristligt, och på frammarsch ]
Det är förolämpande och snuttifierande – verkligheten är oftast långt mer komplex än vad som kommer fram i tvärsäkra analyser – men framför allt riskerar det att skrämma bort människor från Kyrkan.
Är det en korrekt analys att säga som Åke Wredén att vissa kristna ”står upp till försvar för demokratisk ordning” och därigenom insinuera att andra inte gör det? Är det rimligt att jämföra stödet för Trump och Republikanerna bland evangelikaler i USA med Hitler och kristna i Tyskland på 1930-talet som Stefan Swärd gör? Och framför allt: är det konstruktivt?
Vi tror att det finns andra, och bättre, sätt att förstå och bemöta de fenomen som präglar det politiska och ideologiska samtalet i vår tid. Som kristna bör vi akta oss för att genom våra tvärsäkra åsikter hindra människor med andra uppfattningar att se Gud.
Fariséerna var likt dagens aktivister på både höger och vänsterkanten duktiga på att bygga upp murar, och där sadducéerna fyllde förgårdarna med månglare har vi fyllt dem med olika former av identitetspolitisk signalering som den som söker Gud behöver ta sig igenom för att komma fram till källan.
Vi lever i en tid av växande politiska motsättningar. Vår primära uppgift som kristna är att lyfta och uppmuntra varandra att stå fast i Jesus Kristus som är centrum för oss alla och söka hans helige Andes vägledning på den plats vi befinner oss. Oavsett vilken teologisk och ideologisk uppfattning vi landar i.
Vi har en gemensam källa i Jesus, oavsett var vi valt att placera vårt engagemang för ett tryggare, friare och mer rättvist Sverige. Det finns nåd i Herrens godhet. Den räcker till både vänsterpartister, demokrater, sverigedemokrater och republikaner.
