Jag skriver till er igen*, efter att ha tillbringat ytterligare veckor i Migrationsverkets förvar i Märsta. Min situation har inte förbättrats, tvärtom har den blivit allt mer outhärdlig. Jag vill dela med mig av mina upplevelser och min verklighet, i hopp om att någon ska lyssna och förstå den misär vi lever i.
Nätter utan sömn har blivit min vardag. Människor respekterar inte sömntider, de pratar högt i korridorerna och skrattar utan hänsyn till dem som försöker vila.
Det värsta är att även personalen gör detsamma. De kommer in i rummen utan att knacka, väcker en person men stör alla andra genom sitt sätt att prata högt och respektlöst.
Just nu är vi fyra personer i mitt rum, men det kan bli fler. Flera av dem jag delar rum med respekterar inte sömntider. Någon pratar i telefon, någon skriver på datorn och det värsta av allt – som de själva inte kan hjälpa – är snarkningarna. Detta gör det nästan omöjligt att sova.
Maten här är otillräcklig. Vissa dagar får vi knappt någon protein i måltiderna. Jag har en känslig mage och utan mina tabletter kan jag knappt äta något alls av det som erbjuds. Men sjukhuspersonalen här har sagt att de inte kan ge mig någon lösning. Jag måste själv försöka ordna mina mediciner utifrån, vilket inte alltid är möjligt.
För mig, och andra kristna här, skulle det vara viktigt att ha mer kontakt med pastorer och ha en plats för vår tro.
— Amin Ostad
Jag har även blivit av med personliga tillhörigheter. När jag flyttades till en annan avdelning förlorades en uppsättning cykelnycklar. Cykel var mitt enda sätt att ta mig runt innan jag frihetsberövades.
Ett annat förlorat föremål var en gaffel som jag hade i min matlåda. Dessa kanske inte verkar viktiga, men de förvarades i ett skåp som jag ensam hade nyckeln till. Det gör mig orolig över om andra saker har blivit manipulerade eller om det helt enkelt handlar om bristande ansvar för våra tillhörigheter.
Datorsalen är ett kaos. Folk pratar högt och respekterar inte att vissa försöker studera eller koncentrera sig. Att ens ha egna tillhörigheter där är riskabelt. Jag har fått två hörlurar och ett tangentbord stulna. Inget görs för att förhindra detta.
Hälsovården är nästan obefintlig. Vi får inga vitaminer, inte ens grundläggande D-vitamin, eftersom läkaren sa att det var ”för dyrt” för förvaret. Läkarna tar oss inte på allvar.
Luften här inne är instängd och sjukdomar sprids snabbt. Folk hostar och när de tar mat till frukost och kvällsmål använder de sina händer i stället för de bestick som finns. Det saknas ventilation, frisk luft och respekt för hygien.
Jag har blivit väldigt sjuk två gånger under samma månad. Första gången hade jag över 39 graders feber och var sjuk i 12 dagar. Den andra gången var det nästan likadant, men under färre dagar. Jag blev smittad. De som var sjuka stannade inte i sina rum och höll sig borta från andra för att inte smitta oss.
[ Fariba Kasemi, Hossein Ostad och Amin Ostad: "Vi som nu står inför risken att avrättas hälsar er” ]
Att vara kristen här är svårt. Pastorer kommer nu bara en gång varannan vecka, tidigare var det en gång i veckan. För mig, och andra kristna här, skulle det vara viktigt att ha mer kontakt med pastorer och ha en plats för vår tro.
Det finns ett rum för muslimer att be, med bönemattor och Mecka-referenser, men inget motsvarande för oss kristna. Vi har ingen plats med ett kors eller en ikon, ingenting. Det känns som att islam prioriteras mer än andra religioner.
Jag ser min mamma varje dag, och det är en välsignelse, men samtidigt en smärta. Vi borde inte vara här. Hon lider för min skull och jag för hennes.
Att veta att vi har rätt att vara fria men ändå är inlåsta, utan hopp om en rättvis prövning, är förödande. Jag har lagt ner tid och ansträngning på att integrera mig i det här landet, lärt mig språket, arbetat och studerat för en framtid.
Jag har aldrig begått något brott, aldrig haft problem med polisen. Men det spelar ingen roll. Ingen lyssnar. Våra ansökningar avslås utan att ens bli ordentligt genomgångna. Migrationsverket har mer än bestämt sig för att utvisa mig till en plats där döden väntar på mig och min familj.
Våra liv här betyder ingenting. Vi är bara nummer i ett system som inte ser oss som människor.
Jag ber er att se vår verklighet. Jag ber er att agera. Jag ber er att inte blunda för denna orättvisa.
Guds frid,
Amin Ostad
[ Efter flera avslag i Sverige får kristna familjen asyl som konvertiter i Storbritannien ]
* Den 11 december 2024 publicerade Dagen en text som Amin Ostad skrev tillsammans med sin mor Fariba Kasemi och bror Hossein Ostad i vilken de berättade att familjen bott 16 år i Europa, i både Spanien och Sverige. De skrev att de under merparten av dessa år levt som kristna, men att de av Migrationsverket nu fått besked att de ska utvisas till Iran.
